Ärtemarksflätan
Det löper ett band genom vinklar och vrår, ett band, som är värt att beundra,
ett flätverk, där fliten har satt sina spår långt hän genom åren de hundra .
Från kvinnliga fingrar har flätan löpt ut och maskulinhänder, som domnat till slut,
har givit den färger och mönster.
Man lade i flätan en glimt av sin själ, en spegling av känslan och drömmen,
och lämpliga färgval förmedlades väl av samhällsaffären vid strömmen.
En färg fick det vintriga landskapets drag, en annan fick broddens på tegen,
en åter blev brun som en brittsommarsdag, och en fick behålla sin egen.
En halmslöjd drevs upp till en massproduktion och blev i sitt slag utan like.
Ja, hattarna flögo som svalor ur bon långt ut över landskap och rike.
De flätades, syddes och pressades rappt och såldes till höger och vänster,
men huld var ej tiden, ty guldet var knappt, och små blev mödans förtjänster.
Kanhända blev bonaden kantig och kärv men blev till den dagliga nyttan
för linluggig parvel och folk vid sitt värv, vid plogen och städet och byttan.
Åt höga och låga blev bonaden sydd.
Hos flera och färre i följe nog syntes den översta våningen prydd
av stråhattens brokiga hölje.
Det hände en sven, han blev utan sin vän, emedan han miste håret.
Av pannkakan fick han sin hårväxt igen, och mön kom tillbaka det året.
Där doktorn stått maktlös mot pinlig migrän, ha huvudanfallen måst vika
för svalkande brätte, som drivit dem hän och immuniserat tillika.
Vid flätölets tävlan i hyddor och hem spred skämtlynnet kvicksilverränder,
och halmflätan rann som en skimrande rem i tävlerskeskarorsnas händer.
Ej lätt är att utleta, vem som av dem blev ettan och tvåan och trean,
hon flöt lika flinkt mellan fyra och fem bland Fjällarne, Flatan och Grean.
Än växer den flätan kring dalar och berg bland Lelångs och Långtjärnens vatten.
Än flimrar i guldets och himmelens färg en varmglans från Ärtingehatten.
En hyllning till dem, som vid ärilens brus ha format sin gyllene fläta,
och dem, som förlänga vid lysrörens ljus den slinga, som ingen kan mäta.
- okänd -