Sulfitfabriken ~ Elektrokemiska ~ Sannesågen ~ Kullesågen ~ Ett gjuteri ~ Ett ölbryggeri ~ En smedja ~ Två bagerier samt ett par snickarverkstäder.

Där Storgatan nu går fram, var det på den tiden en stor brädgård från sågverken, så att den gamla vägen gjorde en sväng runt fram till Kinadalsvägen.

Där det nu är tidningskiosk och bilparkering, var det en stor grop med vattenskräp och bråte. En myggkläckningsplats.

Där pingstkyrkan nu är, var det en stor bergknalle, och uppe på den hade målare Ljungberg sitt hus och verkstad.

Mellan där pingstkyrkan och Holms beklädningsaffär nu är, gick en väg ned till Kullesågen.

Från där pingstkyrkan nu är till Bergers bosättningsaffär var det inga hus, bara en stor slänt ned mot järnvägen, med nässla och videsnår. En slask och skräptipp.

Där El & TV-center nu är , var det ett stort berg.

Där Bergers nu är, hade Mårten Berger en liten plåtslagarverkstad.

Från Bergers verkstad till sadelmakare Pettersson, var det inga hus, där var det en del stora tallar samt en stor isbinge, troligen ölbryggeriets.

Från sadelmakare Pettersson till Floravägen, var det bara ett hus, urmakare Grenströms, det sk "Livet, Tiden & Döden".

På den andra sidan av Floravägen, var det ett stort gammalt hus med tinnar och torn, där hade Klara Karlsson en diversehandel, och Barthold Schwartz en tidnings- och tobaksaffär. Ovanpå var det kafé.

Nedanför mot järnvägen var det bara alskog, buskar och snår, där ölgubbarna höll till.

Nästa hus, ett mindre som låg där målarna Bergqvist & Johansson nu har ett större affärshus, huset låg då lite högre än vägen. Det var ett staket framför mot vägen. Bakom huset hade de sin målarverkstad.

Sista huset på den sidan av vägen var Aspegrens. Ett gammalt hus med verandor, torn och krusiduller på. Där hade Aspegren sin järnhandel, och fru Magnusson sitt kafé.

Utanför mot vägen var det skyltning av slåttermaskiner, sädesharpor, plogar, slipstenar mm.

Bredvid Aspegrens, var det ett litet rödmålat skjul med svarta dörrar som var målat sprutbod på. Det var Bengtsfors Brandstation. Inne i skjulet stod det en handdriven brandspruta, och hängde några brandslangar. Det var Bengtsfors brandskydd.

Götabanken fanns inte då, där var det en tämligen hög kulle.

Bron över järnvägen var av järnkonstuktion med körbana av plank.

Järnvägen fortsatte från stationen genom en stor gruskulle fram till Sannesågen, med ett sidospår till Sulfitens lastkaj och ett ut på Florabryggan. Och godset från båtarna vid Florabryggan lastades på en sk "tratta" och fick sedan dras ned till stationen. Järnvägsvagnarna var för tunga att köras ut på bryggan.

Järnvägsspåret är nu igenfyllt och ombyggt till väg -Floraleden.

Sannesågen var där såguddsparken nu är, sågen brann ner ca 1918. Kullesågen låg där Shells bensinstation nu är.

På den högra sidan av vägen, mittemot nuvarande pingstkyrkan, hade köpman August Skoglund sitt hus och diversehandel. Bakom låg Betelkapellet.

Nästa hus var virkesmätare Thoors, sedan var det gamla IOGT-huset, logen nr 2176 Klipprosen.

Det sista huset på denna sidan av vägen hade OV Olsson kött- och charkuteriaffär.

På den andra sidan av Franserudsvägen, där köpman Martinssons hus nu är, var det då ett gammalt rödmålat tvåvåningshus, där hade en köpman Almgren diverseaffär. Ovanpå var det skomakeri - skomakare Johansson.

Där blomsteraffären Vildrosen nu är var det ett stort gammalt grått boningshus som kallades för "sodakokarens hus", jag tror att den förste barberaren i Bengtsfors hade sin första rakstuga där.

Mellan Almgren och "sodakokaren" var det en stor öppen grop med vatten, stenar och bråte.

Där Lennartsson nu har sin färghandel var det en tämligen hög kulle, och uppå den hade mjölhandlare Thorbrand Olsson sitt hus och kontor.

Mjölmagasinet var nere vid hamnen.

Där skohandlare Resberg nu har sin skoaffär, var det på den tiden ett smalt men högt hus, där hade Hallmans bokhandel i Uddevalla en filial, senare hade skräddare Henriksson sin skrädderiaffär där.

Där Föreningsbanken och posten nu har sina lokaler, hade skohandlare Berglund sitt hus. Där var det skoaffär, brödbutik samt Ekdahls matsal, på gården var det skinn och skrotupplag.

Bakom Berglunds hade bagare Holmberg bageri.

Ovanför bageriet var det bostadslägenhet.

Där sparbanken och polisens lokaler nu är stod ölbryggare Lindbloms stora pampiga trevåningshus, det första stenhuset i Bengtsfors.

Bakom låg ölbryggeriet, där var det också en kiosk, där gubbarna fick köpa sitt öl. Ölet skulle visst vara väldigt starkt.

Där var det också ett gammalt rödmålat hus, troligen bryggeriets förrådsmagasin, i det huset var det senare mejeri och skomakeri. Ovanpå var det en lägenhet.

När dom en dag satt och drack sitt öl, fick dom höra musik från Lindbloms våning, då reste sig en av gubbarna och utbrast; "-Nu spelar dom på mitt piano"

Bryntessons nuvarande affärslänga, trappan, muren och torget fanns inte på den tiden, utan där var det bara ett mindre hus, där köpman Bryntesson bodde och hade sin diversehandel.

Nygårds gränd fanns inte då, utan där var det en väg in till Bryntessons magasin och stall, de låg bakom affären.

Mellan Bryntesson och landsvägen var det stora lönnar.

Där Domus nu ligger låg det gamla välkända Nygård, där var det manufakturaffär och skrädderi där man fick beställa, prova och få sin kostym sydd.

Runt omkring trädgården och huset fanns ett spjälstaket. På framsidan mot vägen var det en stor och hög granhäck.

Där vårdcentralen Nygård nu är, hade Mårten Johansson ett stort affärshus, i huset var två affärer. På andra våningen var det lägenheter.

Där hade hotell Mårten även ett annex. Där var det en stor uppackningsal, där kunde försäljare packa upp och visa sina varor. Ibland var det konstutställning där samt beväringsmönstring.

På andra våningen var det resanderum.

Lite ovanför på den andra sidan av vägen låg hotell Mårten, med sina magasin, stall och utedass.

Nästa och det sista huset efter den vägen var det gamla posthuset.

Från västra stationen gick det en liten gångstig förbi ett hus, där det senare bodde en skomakare Lingvik. Det var en genväg upp till hotell Mårten.

Det var ett bageri på gården bredvid hotellet. Där hotellet då var är det nu en asfalterad plats för bilar.

Hotellet hade även en liten trädgård, där de kunde servera kaffe och dricka på sommaren.

Från där Nygårdstorget nu är, gick det en smal och krokig väg upp till Franserudsvägen - nuvarande Centrumvägen.

Mittemot Nygård, på den andra sidan av vägen, var det ett gammalt hus. I det huset hade Johan Pettersson järnhandel. Ovanpå var det lägenheter.

Utanför var det en massa skjul, uthus, stall och två stora tvåvåningsmagasin. I ett av de var det en gång småskola. Utanför stallet var det en bindbom för hästar. Nu Mårtens gränd.

På baksidan mellan Petterssons järnhandel och Mårtens hotell var det en hög plankvägg.

Nästa hus på den sidan av vägen var det ett vitmålat hus som kallades för "sockerbagarens hus". På andra våningen var det senare telegraf och telefoncentral.

Sista huset på den sidan av vägen var det gamla missionshuset. Där är det nu ett större och tidsenligare missionshus.

Bakom sockerbagarens hus gick det en liten gångstig fram till posthuset.

På den högra sidan gick vägen förbi och bredvid Nygårds trädgård. Där var det också ett spjälstaket, som gick längs hela vägen och trädgården.

Lite längre upp efter vägen var det ett litet hus som låg i kanten av trädgården. Det hörde antagligen till Nygård.

Sista huset på den sidan av vägen ägdes av skräddare Martin Bryntesson.

Där dom stora fina trädgårdarna var förr är det nu ett stort asfalterat fult torg för bilparkering. Allt det gamla är borta.

I det andra huset, på den högra sidan av Franserudvägen, hade kooperativa föreningen sin första affärslokal i Bengtsfors.

År 1909

Föreningens första styrelse: LH Hjälm, JA Elven, LV Jansson, FL Sjögren, L Moström.

Revisorer: EV Malmqvist, O Flink, HJ Lindskog.

Bakom koooperativa-föreningens hus var det en källarlokal för tillverkning av charkuterivaror. Nästa hus var Petterssons och Erikssons.

Där de husen var, är det nu en asfalterad plats för garage och bilar. Mot vägen är det en mur.

Där arbetsförmedlingen och försäkringskassan nu har sina lokaler, hade åkare Karl Jansson hus och åkeri.

Nästa hus ägdes av den musikaliska familjen Karlsson.

Nästa hus var ett stort gammalt hus, vid namn "Karlanda" , som senare blev fattighus och ålderdomshem.

Mellan Karlssons hus och Karlanda hade möbelhandlare GF Pettersson ett möbelmagasin. Där var det också en öppen vattensamling i det vattnet var det ofta grodyngel på våren. En trevlig plats för ungar.

Bakom Karlanda hade smeden Fredriksson hus och sin smedja.

Intill där var det en vattenbrunn som kallades för "smens källa" , där fick man pumpa upp vattnet med en handpump av järn. Den brunnen sinade nästan aldrig.

Uppe på nuvarande Källebergsgatan hade åkare Fredrik Blomberg sitt hus och åkeri.

Där Gjutargatan nu är var det då en smal grusväg. På den högra sidan av vägen var det en obebyggd slät plan som kallades för "Mankes tomt". Där var det ibland på sommaren tivoli, karusell och skjutbana.

Lite längre upp på samma sida av vägen, hade skomakare Viktor Karlsson sin skomakarverkstad.

Längre upp på samma sida av vägen hade gjutare Pettersson sitt gjuteri.

Uppe på Olympen hade Svante Olsson en snickeriverkstad.

Där Franserudsskolan nu är, var det blötmark med buskar och snår.

Där det stora bebyggda Bäckenområdet nu är, var det på den tiden en bondgård, med skog, åkrar och ängar. Gården hette Dammen.

Det första huset på den vänstra sidan av Franserudsvägen, var det ett bostadshus med många utsmyckningar, på baksidan var det en liten trädgård. Mot vägen var det ett spjälstaket.

Nästa hus var slaktare August Petterssons kött & charkituriaffär. Affären var i ett litet rödmålat hus, som låg intill vägen. Slaktboden låg bakom affären. Bakom var det stall och uthus.

Efter slaktare Petterssons, var det ett större, vitmålat hus, som ägdes av en köpman Gustav Pettersson. Huset kallades "Minnesota". Där hade han sin affär. Där var det många fallfärdiga uthus, stall, magasin, bräder, plank och bråte. En råttornas paradis.

"Minnesota" låg lite högre än de andra husen, så att när de senare skulle börja bygga det stora bilparkeringstorget, fick de schakta bort en del jord och sten för att få torget jämt och plant.

Nästa hus var ett litet envåningshus som kallades "Lokmotivet". Där hade landsfiskal Robert Larsson senare sitt kontor.

Där Berglunds gränd nu ligger, var det då en smal och krokig grusväg, som gick upp mellan "Minnesota" och "Lokmotivet" fram till Franserudsvägen.

Lite längre upp på Franserudsvägen var det en affär, som alltid kallades "Soti i Boas affär". Där alla de husen stod är det nu en stor bilparkeringsplats.

Från Franserudsvägen ned mot järnvägsstationen var det en smal grusväg.

På den högra sidan av vägen, där det nu är en parkering, hade skräddare Hultgren sitt hus och verkstad. Där hade även målare Fjällkvist hus och verkstad.

Där deltidsförskolan "Björkdungen" nu är, var det ett litet hus. Där bodde målaren, snickaren och konstnären "Stinas-Gustav" med sin fru "Gustavs-Stina". De gick alltid under det namnet. Ett original.

Lite längre ned mot järnvägsstationen hade skomakare Adolf Bihl sitt hus. Där hade han också sin skomakarverkstad.

Södra Vägen fanns inte då.

På den andra sidan av vägen, där televerket nu har sin station, var det på den tiden ett hus av villatyp med balkong och en stor veranda. Framför var det en trädgård. Huset kallades för "Frankenbergska villan".

Trädgård, vattenbrunn, jordkällare, vedbod samt utedass var det vid varje hus. Det fanns inga vattenledningar eller slaskledningar på den tiden.

Papper och allt brännbart eldades upp, för det mesta i vedugnen.

En slaskgrop var det ute på gården.

Nere vid hamnen och Florabryggan var det liv och rörelse. Där lade de båda vitmålade båtarna "Nordmarken" och "Idun" till, med sin last av gods och passagerare. Nordmarken hade t.o.m. levande kor ombord, som lastades av vid Florabryggan.

Då fick pojkarna 10 öre för varje ko som de ledde till järnvägsstationen, korna skulle ned till Uddevalla. Då var det strid och bråk bland pojkarna, 10 öre var ju en stor slant på den tiden.

Det var en vacker syn att se de vita båtarna komma ute på Lelången.

Det fraktades mycket lingon till Florabryggan i Bengtsfors, med de båda båtarna, och därifrån vidare antagligen till Göteborg.

Det hände ibland att någon av bärlådorna var trasiga. Då kunde det hända att något av bären fann munnen på pojkarna. Det var ju så frestande.

Av de två stora magasinen nere vid hamnen, ägde Gustavsfors AB det till vänster om Florabryggan.

I det magasinet hade de sitt upplag av massabalar, som fraktades dit av båtar på vintern när kanalen var stängd för att sedan köras med hästar till Skåpafors. På vintern bröt de isränna från Gustavsfors till Bengtsfors.

På sommaren går båtarna med massabalarna direkt till Skåpafors.

Magasinet till höger om Florabryggan, har Bengtsfors sulfit sitt förråd av pappersmassabalar, som därifrån fraktas på järnvägsvagnar till Uddevalla för vidare transport.

Mellan de två magasinen, var det ett mindre skjul med kolupplag för båtarna. På den tiden var alla båtar ångdrivna.

På våren samlades båtarna vid Florabryggan för besiktning av båt och maskin.

All transport från och till fabriken gick över sjön med lastpråmar, samt av en gammal ångpråm som kallades för "Ugglan".

All lastning och lossning gick för hand. Tungt och tidsödande.

Där Centralparken nu är, var det på den tiden virkesupplag. Där sågades stockarna i 2 och 3 meters längder, till sk "props", som sedan lastades på järnvägsvagnar som gick ner till Uddevalla för vidare transport till England.

Troligen till förstärkning av gruvgångarna. Allt sågades, kapades och lastades för hand.

Vid sjökanten nedanför Centralparken, där det nu är gästhamn, var det en tvättstuga med två tvättbryggor, vedugn och kokgrytor. Den var privatägd. Vad det kostade att tvätta för timme eller dagen vet jag inte. Veden fick de hålla sig med själva.

Inloppet till hamnen eller kanalen var ganska trång, så att på ömse sidor av infarten, var det två murade varningstorn, som kallades för "gubben & käringen", det syns lite av dom ännu.

Nere vid inloppet till kanalen var det en dansbana.

Den nya stora bron, som går över kanalen och strömmen, fanns inte då, utan all trafik gick utför Centralbacken, över den lilla kanalbron och gamla strömbron.

Där Tingshustorget nu är ,var det en sandås som det växte flera tallar på. Den kallades för "tallemon".

Sist på den sidan av Centralbacken, var det ett hus vid namn "Centralen". Det låg intill kanalen. Där var det alltid en affär.

På den högra sidan av Centralbacken låg "Tildas fôtt", där hon sålde läskedrycker, småkakor samt hårda och löskokta ägg. Inne i kiosken var det väggfasta bänkar samt en disk. I taket hängde en fotogenlampa.

Bakom disken satt Tilda och stickade på sina vantar och strumpor. När det var kallt eldade hon i en kamin, som stod bakom disken. En liten rar gumma.

Lite längre ner i Centralbacken ungefär där Lelångens matsalar nu är, låg polisstationen. Ett litet rödmålat hus. Det kallades för "kurran". Polisman var Bratt - en kraftig och orädd man.

Något längre ner i backen, där godtemplargården nu är, var det ett mindre hus där det en gång var fotoatelje.

Bakom godtemplargården, intill järnvägen, hade skrothandlare AF Karlsson sin skrot- och lumpaffär.

Där var också västra stationens godsmagasin. Framför magasinet var det en slät grusplan, där fick pojkarna lov att spela fotboll. På den tiden fanns det inga fotbollsplaner.

Där Bengtsfors skola nu är, låg Uddevalla-Lelångebanans station. Framför stationen var det en park med stora popplar, på baksidan var det en stor trädgård.

Där gymnastiksalen nu är, var lokstallarna med kolupplag, vändskiva samt vattenpåfyllning av loken.

Lite längre ned efter spåret låg banvaktstugan.

Stationen hade två väntsalar, en var väntsal No: 1, en var väntsal No: 2. Det var lite klasskillnad.

Vad jag vill minnas var det bara tre eller fyra utelampor i hela samhället. En var det vid hotell Bengtsfors, en vid järnvägsbron, en utanför Nygård samt en vid "Sofi i Boa". Polis Bratt tände och släkte.

Där Storgatan och Gågatan nu är, gick det då en smal, krokig och gropig körväg utan trottoarer och avlopp. Vid regn gick vattnet raka vägen vart det ville.

Vid tjällossningen på våren var det rena lervällingen att gå i - då sades det många fula ord.

Belysningen i alla hus och affärer, var med fotogenlampor som i allmänhet hängde i en krok i taket. Man var inte bortskämd med belysning på den tiden.

Vid alla affärer var det stallar med bindbommar utanför.

På andra sidan av kanalen låg hotell Bengtsfors - nuvarande Hemgården.

Från kanalbron fram till strömmen gick det en väg och därifrån var det en lång träbro, som gick över strömmen fram till Elektrokemiska fabriken.

På den vägen och bron gick all transport till och från fabriken. All transport gick med hästar och vagn.

Det syns lämningar av bron än.

Där Elverket är och kommunen nu har sitt förråd. Var det tämligen stor gruskulle som senare schaktades bort av Ekabolaget. De tänkte bygga till fabriken där, men flyttade senare till Bohus.

Bredvid där kommunen nu har sitt förråd, hade Eka sina stallar. Kvarnen fanns inte då, där hade Elvén, en förman på Eka, ett stall.

På Dalslands kanal var det livlig trafik. Lastbåtar som gick regelbundna turer mellan Göteborg, Bengtsfors, Lennartsfors och Årjäng, med last av styckegods m.m. som dom lossade vid bryggorna efter kanalen.

Bogserbåtar drog pråmar och timmermosor ända uppifrån Stora Lee och Silarna, ned till fabrikerna efter kanalen. Mosorna drogs sedan av mannar, med rep genom bassängen ned mot slussen, där de slussades igenom för att sedan dras ut i Bengtsbrohöljen, där båtarna drog dom vidare till nästa sluss.

Där hotell Dalia nu är, hade grosshandlare Rosell sitt hus. Ett stort gammalt rödmålat hus. Nere vid sjön hade han magasin och lastbrygga, där båtarna lade till, lossade och lastade sina varor. Där var det också en stor trädgård.

I ett litet hus nere vid sjökanten bodde gårdskarlen Albin Nilsson.

Där Strömgatan nu är, var det bara en smal körväg. Efter vägen var det bara västra skolan, Schwartz hus samt Mjölnarstugan - troligen det äldsta huset i Bengtsfors.

Där Bengtsfors Kemiska Tvättinrättning nu är, var det på den tiden en liten sjukstuga - Epidemisjukstuga.

De båda Solhemsgatorna fanns inte då, där var det bara skog.

På Sidan Södra var det bara Sulfitfabriken och arbetarbarackerna samt en 5-6 egna hus. Där den stora bostadsbebyggelsen och verkstäderna nu är, var det bondgårdar med skog, åker och äng.

På den tiden var Sörsiviken mycket fiskrik, den var ren för massaavfall då.

Det var en affär i Karlsberg, ägare var CA Aronsson.

I Majbergsdal var bara ett fåtal hus, inga verkstäder eller affärer.

Gammelgården fanns inte heller. På den tiden var Majberget skogbevuxet, grönt och grant.

Elektokemiska fabriken hade inte genom sitt utsläpp av klorgas hunnit att förbränna allt grönt och grannt.

Fabriken var där kraftstationen och Bengtsfors sågverk nu är.

Doktor, apotek och sjukstuga var i Billingsfors, så att folket här fick fara dit när de skulle besöka doktorn. Den medicin som folk skulle ha kom från apoteket i Billingsfors. Det kom i en låst plåtlåda, med tåget till Bengtsfors station, så att folk fick hämta sin medicin i en affär här.

Vid akuta sjukdomsfall, kunde det vara besvärligare, det fanns inte ambulans, taxibilar eller bussar på den tiden.

Radio och TV fanns inte på den tiden. Bilar och telefon var mycket sällsynta

Där Kinadalsvägen nu är, var det en smal och dålig körväg. På den högra sidan av vägen gick en öppen bäck, ända ner till Lelången.

Det var inte många hus där då.

Där HSB-husen nu är, anlades på 20-talet Bengtsfors första idrottsplats.

Lite längre upp efter vägen var det en bondgård, vid namn "Muggedalen". Där är det nu ett torg som heter Muggedalsplatsen.

Där idrottsplatsen "Långevi" nu är, var det odlade åkrar som kallades för "Långvallarna".

Mellan Kinadalsvägen och Kunghällsvägen, där de stora huslängorna nu är, låg det ett hus som kallades för "Knektehuset" samt ett större trevåningshus. I det huset hade två damer från Gottarsbyn en matservering.

Kunghällsvägen fanns inte då, utan där var det bara skog och igenväxta åkrar. Det var bara 3-4 hus nere vid den gamla landsvägen.

Valhallavägen fanns inte då, utan det gick en brant, smal och dålig väg rakt upp förbi där Valhallaparken nu är, upp till gårdarna i Huvudgingen.

På den andra sidan av vägen, mittemot där folkparken nu är, låg Huvudgingens skola.

Vid sjön nedanför Valhallavägen, hade gårdarna i Huvudgingen en allmänning. Dit körde de sitt virke på vintern, för att när isen gått upp rullas ner i sjön.

Mellan Valhallavägen och Huvudgingsvägen, var det bara några få hus. Ett av dem var landsfiskal Lundgrens. Där var det en stor fin trädgård. Där hade han också gjort i ordning en stor ankdamm.

Landsfiskalen hade en stor svart hund - "Tello" - som vi småpojkar var väldigt rädda för. Ställets namn var "Bockerud".

Nedanför Lundgren, intill stora landsvägen, hade en man vid namn Lindberg hus, och i en liten källarstuga bredvid huset hade han krut och dynamitförsäljning. Där var också en stor trädgård.

På den andra sidan av landsvägen mot sjön, var det ett hus som alltid kallades för "Johan i Larsbos hus". Huset står kvar än, men är nu tillbyggt och renoverat.

Vid stranden nere vid "Larsbo", var det en stenbrygga, och på den hade landsfiskal Lundgren ordnat till en tvättplats med kokgryta och en tvättbänk. Där fick alla härifrån tvätta, det kostade ingenting - snällt gjort.

I "Larsbo" hade frun i huset en liten affär, där hon sålde småsaker, däribland skolmaterial, pennor, bläck, radergummi, bläckhorn, pennlådor, skrivböcker m.m.

Huvudgingsvägen gick upp där den nu är, stenig, brant och smal.

Det var inte många hus där då. På den vänstra sidan var det tre, och på den högra sidan två.

På den vänstra sidan av vägen, var det en öppen bäck som gick ner till Lelången. Ibland gick den mitt i vägen.

Lite längre upp i backen, på den vänstra sidan, hade Linberg sin krut- och dynamitkällare. Källaren var murad av stenblock, samt övertäckt av ett tjockt jordlager omgärdat av staket.

Ovan de husen, var det bara skog upp till Huvudgingen. Vägen kallades då Hammarstrandsbacken och fortsatte då som nu ner mot Furunäs.

Där den nya stora bebyggelsen "Höjden" och folkparken nu är , var det på den tiden bara skog ända ner till Kinadalen.

Ovanför landsfiskal Lundgren, var det en björkskog som kallades "Länsmans hage". Där växte det mycket med blåbär.

Vid sjöstranden nedanför Huvudgingsvägen och Larsbo, låg det alltid på sommaren timmermosor. En omtyckt motar?plats för pojkar.

Nere vid stora landsvägen, var det ett gammalt hus vid namn "Linde". Där hade köpman Hammarstrand diversehandel. Där har det varit affär i många år, och är det än.

På den andra sidan av vägen, mittemot "Linde", var det ett rödmålat hus som hette "Sjövik". Där bodde och hade en man, vid namn Almgren, en liten affär där han sålde dricka och lite godis.

På den tiden gick landsvägen runt om Högebackeviken, nu går den mera rakt över, så att den inre delen av viken nu är uppfylld och torrlagd.

På samma sida av vägen som "Linde", var det ett hus som hette "Eli", men som kallades för "Bikupan". Orsaken till namnet var att det på andra våningen var en utbyggnad som var snarlik en bikupa - skämtlynne.

Efter huset "Eli", på den vänstra sidan av vägen, var grunden och stenfoten till en sjukstuga färdiglagd. Men den blev av någon anledning aldrig färdigbyggd. Där den tomten då var , är det nu ett boningshus.

Ovanför sjukhustomten växte det en stor och kraftig "ener", som var många meter hög, rund och rak som en pelare.

Där hade småpojkarna på sommaren en fin lekplats.

Mellan sjukhustomten och Högebacke, var det en liten gård som kallades för "Svängen", där var det också en ladugård. Ägaren till gården var en man vid namn Brink.

Gården låg där landsvägen svängde runt viken, därav namnet.

På den vänstra sidan av Högebacke hade Brink sin åker, så att där var det inte bebyggt.

I Högebacke har det blivit många nya hus. De gamla som var där förr, har nu blivit rivna eller ombyggda.

Vid nuvarande Strandvägen, var det en källåder som nästan aldrig frös eller sinade. Där vattnade bönderna sina hästar när de for till och från samhället.

Där folk mest badade på sommaren, var i sjön Lelången vid Sandviken, där var det en fin badstrand. Något varmbadhus eller bastubad fanns inte på den tiden.

På 1800-talet var det marknadsplats i Grean Norra, men flyttades sedan till Låbyn i Laxarby. Varför är ovisst.

Nedanför Edvin Jonassons hus, vid "Mörresvängen", är det en vik av sjön Lelången som kallas för "roparviken" samt ett berg. Berget kallas för "roparberget". Orsaken till namnet är att man där ropade över sjön efter båt när man ville över till andra sidan.

På 1800-talet och i början på 1900, var det vid södra Grean, vid sjön Ärtingen, plats för allmänhetens kyrkbåt, med den rodde folk över till kyrkan.

Strandvägen byggdes omkring 1893, stödjemuren mot sjön gjordes 1924. Förr gick vägen uppför Högebacke, förbi Skopperud, ner till Norra Grean - då var det inte roligt att vara häst.

Orsaken till att jag har antecknat så många trädgårdar, är att dom var som gröna oaser i samhället - nu är det bara sten och asfalt - ganska fult.

Hoppas att myndigheterna sparar dom gröna träddungar som är kvar.

Herman Holmedahl

Dalsland är Sveriges vackraste landskap, Bengtsfors är en pärla däri.

Det fanns ett varv där Shell-tappen nu ligger i Bengtsfors. De byggde stora båtar som gick på Göteborg.

De byggde bara en. Det var två sågverk där. Det var uddevallagubbar som ägde dom, en hette Sanne från Uddevalla och den andre hette Thourburn från Uddevalla.

Sannes kallade Sannesåga och den andre Kullesåga, den låg på kullen som nu ligger i parken.

Båten byggdes runt 1920-talet. Han döptes Mone. Det var ett par gubbar som ägde den här i Bengtsfors. Hon var hemmahörande i Bengtsfors. Hon hade en bensin eller oljemotor och hon gick på Göteborg med gods.

De lagrade aspevirke till Tidaholms Tändsticksfabrik i Lidköping. Och då kom det stora pråmar som var ombyggda med en liten motor och lastade här nere.

Aspeträden sänkte de här i viken vid nuvarande Dalia, så att inte träet skulle spricka. Och så kom båten och lastade och gick sen om slussarna till (Tidaholm) Lidköping. Det fanns tändsticksfabrik i Uddevalla också men det gick direkt med järnväg.

Aspen kom uppifrån det fanns gott om asp efter sjöarna uppigenom. Där Dalia ligger var förr en ö och där sänkte de virket.

Sen fick dom lasta i förhållande till hur mycket vatten det var, för Lelången sjunker. Regleringen skedde vid Lennartsfors vid kraftverket, ibland kunde det vara en halvmeter grundare i kanalen.

När du slussar så fick du "méja" kallade de det. Du fick strömmen med när du går ner.

När mosorna som slussades för hand kom ner i Bengtsbrohöljen så fanns det båtar där som drog dom vidare ända ner till Håverud. De slussade mycket mosor där.

På Dalslands Kanal var det en livlig trafik med lastbåtar som gick regelbundna turer mellan Göteborg och Bengtsfors, Lennartsfors och Årjäng med last av styckegods mm. som lossade och lastade vid bryggorna efter kanalen.

Bogserbåtar drog pråmar och timmermosor ända uppifrån Stora Lee, ner till fabrikerna efter kanalen. Mosorna drogs av mannar med rep ner till bassängerna och slussarna, där de slussade igen ner till Bengtsbrohöljen, där båtar drog dom vidare till nästa sluss.

Där Dalia nu är hade grosshandlare Rosell, ett stort gammalt rödmålat hus nere vid sjön. Han hade magasin och lastbrygga där båtarna lade till.

Där var det en stor trädgård, i ett litet hus nervid sjön bodde gårdskarlen Albin Nilsson.

Där Strömgatan nu går fram var det en smal dålig körväg. Vid vägen var det bara västra skolan, Schwartz hus och mjölnarstugan.

Infarten till kanalen var ganska trång. Där fanns två varningstorn.

Florabryggan, Floragatan går ner till kajen. 1859 anlade en kvarn, en såg, en vadmalsstamp, en liesmedja. 19/9 1868 invigdes Dalslands Kanal, 7/7 1895 invigdes Uddevalla-Lelången banan, banan var smalspårig.

Inloppet till hamnen och kanalen var ganska trång så på ömse sidor av infarten fanns två murade varningstorn, som visade var infartsrännan var. Dom kallades för "gubben och käringen". Det syns lite av dem ännu. De ligger utanför udden där Shell ligger, det syns lite av dem ännu. Båtarna fick åka mellan de två tornen.

Bryggorna Florabryggan, Sulfiten hade egen kaj. Flora bryggan var passagerar- brygg och styckegods. I Höljen fanns inga bryggor.

När jag växte upp var Bengtsfors ingenting, 1896, då var det inte mycket med Bengtsfors. Uppsvängen blev dels med kanalen, men framför allt när järnvägen kom. Järnvägen betydde mycket och handeln. Järnvägen gick (jäms ?) med Floraleden, järnvägen gick under gamla bron. Stationen låg där skolan ligger nu - den som kom från Uddevalla. Järnvägen gick ända ut till (parken) sågarna, den gick på denna sidan Höljen, västsidan av Billingsfors.