Skålleruds socken - berättat 1936 av Aron Lundqvist, född 1841 i Dalskog
Potatissådd: Potatiskåln=blasten med sina potatisäpplen upphängdes på loftet eller annat frostfritt ställe att torka. Följande vår såddes fröet dessa potatisar användes till utsäde året därpå. Först andra året blev potatisen så stor att den kunde användas till föda. Genom fortsättningen fick man även fram nya potatissorter.
Håbols socken - berättat 1935 av Anna Larsson, född 1864 i Näs, Ärtemark
Ljusstöpning: Genast efter slakten upphängdes talgen att torka. Därefter lades den i hackhon och hackades med en yxa och detta var karlgöra på kvällen vid brasan. Yxan doppades i hett vatten för att talgen inte skulle klibba. När det ansågs vara nog fint, doppades yxhammarn i brännande vatten och talgen packades till med yxhammarn. Sen delades den upp med yxan tvärsöver hon i våder, som vändes undan för undan och hackades och bultades likadant på andra sidan. Smältes och silades genom en silduk, och det som blev kvar i silduken kallades pinnejocka. Det var många som åt den stekt tillsammans med skuren kokt potatis. Vi gav hönsen den, men det våga somliga inte, de trodde, att om tuppen fick talg så kunde han sen inte gala. När ljusvekarne skulle tvinnas lades garnet om en sticka, som var så lång som man ville ha ljusen och skar av garnet. Så togs för det mesta 2 trådar om en ljusspeta, som sättes mellan knäna och tvinnades och ströks över med ett stycke talg så tvinnen skulle sitta i. När de va färdiga hängdes även de upp och torka. (Det skämtades med den som tvinnade vekarne att det blev dens fel ifall ljusen sprakade) Till vart skålpund talg beräknades 6 eller 8 ljus berodde på hur tjocka man ville ha dom. Talgen smältes och så doppades alla vekarna på en gång i talgen. Sen tömdes talgen i stöpkärlet som fylldes med kokande vatten. vekarna som nu blitt stela delades ut på spetarne en 4 på varje speta och lades mellan ett par uppsatta läkt, varefter stöpningen kunde börja. Man måste passa på och fylla på med vatten så kärlet var fullt så inte ljusa blev långhalsade. När de var nästan färdiga måste de snoppas - skära av droppspetsarna - som sen smältes och slogs i stöpkärlet och ljusen doppades över ett par gånger till, men man måste se till att det inte var så tunt med talg på kärlet att det blev svarta hål efter ljusa när en drog upp dom, då ble de vattenblåser på ljusa och då ble dom inte släta. Efteråt om de va talg kvar på kärlet stöptes dankar. Ljusa skulle sen hängas opp att styvna och torka några dar innan de packas ner i sin låda.
Torrskogs socken - berättat 1931 av Frans Olausson Äckran, Torrskog, född 1860
Tjärbränning i min ungdom gick till på det sättet, att i en backsluttning grävdes nedför denna en trågliknande fåra. Då denna var färdig, flåddes barken av stora granar som lades tvärs över fåran och så därefter böjdes ned mot fårans botten så att såväl sidor som botten tätt fodrade av granbarken, därvid barkens kortändar stucko upp över fårans kant. I botten av fåran bildade nu barken en längsgående ränna, utefter vilken tjäran skulle rinna. Det av stubbar färdighuggna töret restes nu åsformigt i denna granbarksfodrade dikesfåra, varöver sedan täcktes med granbark så att det blev lufttätt. För att fullt tillförlitligt avstänga all lufttillförsel skottades jord över det hela. Vid dikesfårans nedersta ända var en grop grävd, vari en tunna nedsatts som skulle mottaga den nedrinnande tjäran. Tändningen av törveden gjordes vid fårans övre ända och för att blåsa tändningen nedåt mot uppsamlingstunnans riktning användes en fläkt vars vingar även voro av granbark. Med denna drevs lågan utefter törvedsraden, allteftersom töret förbrändes ned mot tunnan. Tjäran började straxt brinna. Av det förkolnade töret som nu avlämnat en ypperlig trätjära, blev ett utmärkt smideskol.
Tillbaka till startsidan