Av Edit Rådström (1930-talet): Det är inget tvivel om att många av våra jullekar har hedniskt ursprung samt att de äro av internationell karaktär. De lekar som ännu är i bruk hos oss ha vi ingen rätt att i dem inlägga något vidskepligt, men vi kan utan tvekan tillskriva dem vidskepligt ursprung, detta så mycket mindre, som de flesta av dem ha´ sådana benämningar och utföras på sådant sätt som de hedniska jullekarna. Våra hedniska förfäder utförde jullekarna till solens ära och tjänst således en gudstjänst till åminnelse av solens bortgång och återkomst. Dessa lekar skedde under inbördes kamp och strid till sorg för dem som förlorade i striden men till stor tillfredställelse för den vinnande partnern. En av de allra äldsta lekarna är den nog av alla bekanta "skära, skära havre vem ska havren binda, det ska allra kärestan min, var ska jag honom finna". Ringen som de lekande utgör föreställer jorden och den som går ensam i ringen är solen. Alla veta vi ju att de dansande skola söka sig en käresta och den som blir utan måste betala samt offra dvs genom offer blidka, göra sig god vän med solen. Andra lekar med hedniskt ursprung är blindbocksleken som betyder vinterns mörker går mot solens ljus.
Det finns många gamla jullekar, som återvisar på solens återkomst, en av dem som jag närmare vill beröra berättades för två år sedan av en åttiofemåring i samband med folkfloriska uppteckningar, jag återger den gamlas ord: "Den kallas svaneleken å den lekte vi från de blev barmark till de ble vinter igen. Jag hågar inte ramsan nu men leken gick till så att två töser tog ett huveklä eller förklä å höll mella sej, den ena av tösera skulle föreställa svan, medan dom två dansa fram mot di andra jänterna som stod i en skock på skolgårn och skulle va gäss, och när dom två kom fram till jäntskocken, sa den som va svanen någe till den som va gåsa för gässlingarne och när samtale dom emella va slut sprang hela gässlingsflocken under klät som di två höll upp mella sej, men den sista gässlingen tog svan å ställde brevid sej, å så höll vi på te alla tösera stod hos svan." Ja, det gav just inte så god bild av vad leken skulle föreställa, men i tidskriften Folkminnen och Folktankar fann jag ett utdrag av prosten Hofsten svaneleken med ramsan beskriven så som min sagesman återgivet den: De två med klädet som skulle föreställa vintern kom till gåsflocken sjungande följande frågor mellan svanen, som börjar, och gåsen; "-Var har du varit så länge gåsen? -Jag har varit vid sjöstrand och tvättat mina ungar (sjöstranden är solen som varit gömd i havet och hållit sina ljusa dagar borta) Svanen: -Varför tvättade du ej mina med? Gåsen svara: "Du var själv ej med". Då blev svanen vred och sjunger: "Jag ska låta dränka dig" Gåsen sjunger "Mina vingar lyfta mig" Svanen: "Jag ska låta hänga dig" Gåsen: "Mina ungar lösa mig" Svanen: "Jag ska låta bränna dig" Gåsen: "Kalla vattnet släcker mig" Svanen: "Giv dig under svanedörr" Gåsen svarar: "Så mycket har jag vågat förr". Nu rusar alla gäss under handduken som hålles upp. Alla får fritt passera utom den siste som fångas och ställes vid svanens sida. Så upprepas leken tills alla gässen äro infångade. Leken föreställer sommaren och vinterns strid sinsemellan.
Stenebys socken - berättat 1927 av Anders Karlsson, född 1852 i Steneby
"Piska pengar och knappar" När vi geck å läste, dä va 67 på sommarn, bruka vi leka på rastera. Peltane läste allti första timmen å tösera andra timmen, å sista timmen va vi allihop. Vi lekte då en lek som hette "Piska pengar och knappar". De gick te så att vi satte ner en pinne i backen, sedan la vi en annan pinne uppå denne på så vis att han vägde jämnt. Därefter satsa vi ihop pengar allehop. En av oss fick nu börja kasta en penge mot pinnen å när man träffade pinnen ramla den ner å då fick man ta den satsade kassan i händerna å skaka om pengarne å sen kasta dom alla ut i gräset. De som ramla å ble liggande mä kongehuve upp feck man behålla.
Håbols socken, Rämne - berättat 1935 av Anna Larsson, född 1866 28/1 i Näs, Ärtemark
"Min fru fränne skickar dej en pänne. Du får inte säja nej och inte ja för de vill inte min fru ha. Du får köpa vad du vill utom vitt och svart. Låt styvern gå. Alla stå i ring, en står inne i ringen för att söka reda på en slant som går från hand till hand. De sjunga: -Låt styvern gå, låt styvern gå, låt den aldrig stilla stå, nu är han här, nu är han där. Skrödda dimma som slår upp över sjöarne.
Grinstads socken - berättat 1928 av Lisa Dahlberg, född 1820-talet i Grinstad
Allmogeleken: "Skinnkompassen" Tillgick så att två lysesticker lades i kors på golvet, två pesoner gingo fram och togo varandra i händerna, varefter de under sång hoppade i kors över stickorna utan att vidröra dem. Sången lydde:
"Den skall vara mycket rask, som ska dansa skinnkompass, ett, två, tre, fyra och fem, skinnkompass tar vi omigen".
Den eller de som kunde hålla på längst var duktigast. Denna lek har även förekommit i Ör socken.