Av Edit Rådström (1930-talet): Det är inget tvivel om att många av våra jullekar har hedniskt ursprung samt att de äro av internationell karaktär. De lekar som ännu är i bruk hos oss ha vi ingen rätt att i dem inlägga något vidskepligt, men vi kan utan tvekan tillskriva dem vidskepligt ursprung, detta så mycket mindre, som de flesta av dem ha´ sådana benämningar och utföras på sådant sätt som de hedniska jullekarna. Våra hedniska förfäder utförde jullekarna till solens ära och tjänst således en gudstjänst till åminnelse av solens bortgång och återkomst. Dessa lekar skedde under inbördes kamp och strid till sorg för dem som förlorade i striden men till stor tillfredställelse för den vinnande partnern. En av de allra äldsta lekarna är den nog av alla bekanta "skära, skära havre vem ska havren binda, det ska allra kärestan min, var ska jag honom finna". Ringen som de lekande utgör föreställer jorden och den som går ensam i ringen är solen. Alla veta vi ju att de dansande skola söka sig en käresta och den som blir utan måste betala samt offra dvs genom offer blidka, göra sig god vän med solen. Andra lekar med hedniskt ursprung är blindbocksleken som betyder vinterns mörker går mot solens ljus.
Det finns många gamla jullekar, som återvisar på solens återkomst, en av dem som jag närmare vill beröra berättades för två år sedan av en åttiofemåring i samband med folkfloriska uppteckningar, jag återger den gamlas ord: "Den kallas svaneleken å den lekte vi från de blev barmark till de ble vinter igen. Jag hågar inte ramsan nu men leken gick till så att två töser tog ett huveklä eller förklä å höll mella sej, den ena av tösera skulle föreställa svan, medan dom två dansa fram mot di andra jänterna som stod i en skock på skolgårn och skulle va gäss, och när dom två kom fram till jäntskocken, sa den som va svanen någe till den som va gåsa för gässlingarne och när samtale dom emella va slut sprang hela gässlingsflocken under klät som di två höll upp mella sej, men den sista gässlingen tog svan å ställde brevid sej, å så höll vi på te alla tösera stod hos svan." Ja, det gav just inte så god bild av vad leken skulle föreställa, men i tidskriften Folkminnen och Folktankar fann jag ett utdrag av prosten Hofsten svaneleken med ramsan beskriven så som min sagesman återgivet den: De två med klädet som skulle föreställa vintern kom till gåsflocken sjungande följande frågor mellan svanen, som börjar, och gåsen; "-Var har du varit så länge gåsen? -Jag har varit vid sjöstrand och tvättat mina ungar (sjöstranden är solen som varit gömd i havet och hållit sina ljusa dagar borta) Svanen: -Varför tvättade du ej mina med? Gåsen svara: "Du var själv ej med". Då blev svanen vred och sjunger: "Jag ska låta dränka dig" Gåsen sjunger "Mina vingar lyfta mig" Svanen: "Jag ska låta hänga dig" Gåsen: "Mina ungar lösa mig" Svanen: "Jag ska låta bränna dig" Gåsen: "Kalla vattnet släcker mig" Svanen: "Giv dig under svanedörr" Gåsen svarar: "Så mycket har jag vågat förr". Nu rusar alla gäss under handduken som hålles upp. Alla får fritt passera utom den siste som fångas och ställes vid svanens sida. Så upprepas leken tills alla gässen äro infångade. Leken föreställer sommaren och vinterns strid sinsemellan. Gässen betyda sommarens dagar och de Bror Rudbäck har uttytt denna lek som vinterns, mörkrets strid mot sommaren, ljuset. Klädet som de två höllo var vintern. Sjöstränderna var solen, de gamla trodde ju att solen vid sen bortgång gömde sig i havet. Att den ena efter den andra lekande snappas betecknar att vinterns makt bryts för solens ankomst. De tre straffen eller offren som gåsen hotas med syftar på de tre stora festerna vid vår, midsommar och midvinter. I Rudbäcks Attlantica finnes även återgiven en lek som tydligt visar att den uppkommit under kristen tid. Den lyder Vilken i vår hage skall beta, han ska få det bästa gimmer feta. Gimmerlamm giver jag dig, tag det bästa du fick av mig, och betecknar att man skall ned herdane uppsöka det himmelska lammet och förkunna det är till.
Stenebys socken - berättat 1927 av Anders Karlsson, född 1852 i Steneby
"Piska pengar och knappar" När vi geck å läste, dä va 67 på sommarn, bruka vi leka på rastera. Peltane läste allti första timmen å tösera andra timmen, å sista timmen va vi allihop. Vi lekte då en lek som hette "Piska pengar och knappar". De gick te så att vi satte ner en pinne i backen, sedan la vi en annan pinne uppå denne på så vis att han vägde jämnt. Därefter satsa vi ihop pengar allehop. En av oss fick nu börja kasta en penge mot pinnen å när man träffade pinnen ramla den ner å då fick man ta den satsade kassan i händerna å skaka om pengarne å sen kasta dom alla ut i gräset. De som ramla å ble liggande mä kongehuve upp feck man behålla.
Håbols socken, Rämne - berättat 1935 av Anna Larsson, född 1866 28/1 i Näs, Ärtemark
"Fru fränne"
En av deltagarna utses som "skickebud" och går till varje deltagare upprepande följande ramsa:
"Min fru fränne skickar dej en pänne.
Du får inte skratta och inte säja nej och inte ja.
Du får köpa vad du vill, men inte svart och inte vitt, ty det vill inte min fru ha"
När skickebudet framfört sitt ärende till alla, återvänder det i tur och ordning och frågar vad var och en har köpt, samt försöker genom listiga frågor och och lustigt uppträdande mana den tillfrågade bryta mot förbuden. Lyckas detta måste den felande betala pant.
Grinstads socken - berättat 1928 av Lisa Dahlberg, född 1820-talet i Grinstad
Allmogeleken: "Skinnkompassen" Tillgick så att två lysesticker lades i kors på golvet, två pesoner gingo fram och togo varandra i hände
Den eller de som kunde hålla på längst var duktigast. Denna lek har även förekommit i Ör socken.
rna, varefter de under sång hoppade i kors över stickorna utan att vidröra dem. Sången lydde:
"Den skall vara mycket rask, som ska dansa skinnkompass, ett, två, tre, fyra och fem, skinnkompass tar vi omigen".
Ör socken - berättat 1926 av Augusta Svensson, Åsen
Jullek - "Ta jultyppa": En lägger ett föremål - vanligen en halmfigur i form av en tupp - på golvet och lägger sej på ryggen och försöker ta fatt föremålet med fötterna och slänga det i väggen.
"Picka tyke": Då ställer en en kägla på golvet och ställer sej och håller en lång käpp mellan benen och så får de försöka med käppar stöta omkull käglan, men den som håller käppen eller stången mellan benen försöker parera så de inte träffar käglan.
Ör socken - berättat 1926 av Stina Maja Lång, Frestersbyn, född 1866 i Ör
"Gå valle med svina"
Dä va en gumma som gjorde denna lek.
Hon satte sig och hade en käpp eller eldgaffel i handen, framför sig hade hon barn med än ljusa än mörka pengar, de var då svin och så fick de andra komma och ta något av dessa. Tog en de ljusa, så var de bra, men tog en svarta då blev hon så arg och slog efter fötterna med eldgaffeln och förde ett farligt liv.
Håbol socken - berättat 1935 av Agneta Pettersson, Betåsen, född 1853 i Håbol
Dansa tallrik = ring
En är blindbocken och går i ringen som bildats av de andra vilka dansa långsamt under det att de sjunga;
En syl en pryl
en lappetråd
en bäcketråd lång
vill du ha mej
kom och ta mej
och lukta på mej.
När blindbocken sagt det rätta namnet på den han tagit byta båda plats.
Ör socken - berättat 1926 av Jakob Svensson
En folklek
Den geta den ja hadde den har ja,
får ja någon annan, så tar ja,
Gymmer* och lamm giver jag dej
säj, säj, du feck en uttå mej
Ta dej en get!
* Tacka, som inte haft lamm
Håbol socken - berättat 1935 av Anna Larsson, Rämne, född 1864 på Ärtemark Näs
"Låt styfern gå"
De lekande ställa sig i ring hållande varandra i händerna under det de sända en slant så osynligt som möjligt från den ena till den andra sjunga de,:
"Låt styfern gå, låt styfern gå
Låt den aldrig stilla stå
Nu är den här, nu är den där."
En av deltagarna går inne i ringen och försöker få tag på slanten. Den hos vilken slanten blivit funnen får nu avlösa den förra.
Fröskog socken - berättat 1927 av Forsbergs h.
"Krype te Guds rike"
På julkvällen. Det var läkter i taket att hänga kläder på. Där fästes starka tömmar med en ögla till varje fot. Så tändes ett ljus och sattes på sådant avstånd, att man aldrig nådde det. Man gick på händerna med fötterna i snarorna. Lyckades man blåsa ut ljuset, skulle man "komma till Guds rike". Men det blev en sväng tillbaka och ett skratt, förstås det. Det lyckades aldrig.
"Mata varandra". Det hörde till julkvällstöket.
Det sattes ett fat på golvet med vatten i och så ett par skedar - stora - däri. Det var två och två, som kröpo på händerna med förbundna ögon, man stod mitt för varandra med var sin temlig stor träsked. Så sade den ene: "ge du mej nu, skeden sattes ner i vattnet "ja gapa nu". Inte en vattendroppe i mun, men väl på kläderna och i huvut, så gick det tills de va genomvåta. Förorsakade mycket skratt.
Steneby socken - berättat 1927 av Lena Bågenholm, född 1869 i Dals Ed
Sånglek i polsketakt: Deltagarne ta i ring. En skall vara inne i ringen. Äro de många kan också flera vara inne i ringen. Sedan börjar leken med att alla sjunger och den eller de, som då är inne i ringen skall passa på att ta en av de som bilda ringen. Så dansar dessa tills man sjungit slut. Därefter byts man så att de som blev tagna ur ringen får nu vara inne.
Två goda vänner gör ett par,
såsom till exempel du och jag.
Fyra gör ett last, åtta gör ett kast,
titta inte på mej, du ska inte få mej
vill du inte ha mej, kan du låta gå mej
tror du fritt vad jag säjer dej,
att får du mej, så står du dej.
Lek med sång
En ringdans göres och alla springer runt under det man sjunger. Alla pojkar tar var sin flicka
Luster unger Sven
tager sig en vän
Rosor och violer
Rosor ibland de liljor små
Hjärtans kära kan du väl få
Rosor och violer
Luster ungersven
tager sig en sväng
Rosor och violer
Rosor ibland de liljor små
hjärtans kära kan du väl få
Rosor och violer
Polskelek:
Allra högst uppå himlens fäste, sitter solen med sitt sken
blinka stjärnor och planeter, tyckes jag att vara en.
När jag dig i famnen tar, intet du mitt rosenblad.
När jag vaknar
jag dig saknar
tycker jag en flicka (gosse) ha.
Flicka lilla uti nöden
inte du min bäste vän
vem har visat dig en sådan heder
visa mig trohet igen
ingen må inbilla sej
till att skilja dej och mej
inga öden
mer än döden
kan skilja dej och mej. (musik)