Nössemarks socken - berättat 1935 av Alex Adamsson, född 1864 i Dalen, Nössemark
En brygghistoria: Farbro Magnus va ungkar å bodde på Bergerud han hade en stallbock. En gång då mor hade bryggat till jula hade ho ställt ut bryggekare i farstugånga å ho hade brett över me ett lakan å så la ho en skinnfäll över, för de va kallt å då si kom bockfan å trappa rätt opp i kare på överbrässlan å käppera som bar opp överbrässlan åkte te sida så lakane kom i dreckan, men bocken var ur like fort som han kom i. Mor kom ut å feck se spektakelse å tog ille ve sej å når farbro kom feck en höra, men han tog det lugnt å sa "då ble de bocköl te jula".
Håbols socken - berättat 1934 av Anna Larsson, född 1864 i Näs, Ärtemark
Hästeslaktarn = "Puken": Mor har berättat om ett av sina tidigaste barndomsminnen, hon var född 1832 så detta hände väl någon gång i slutet av 1830-talet. På den tiden var det en särskild karl som slaktade hästar och tog dö på hundar och han kallades Puken och var avskydd och ansågs nästan inte som en kristen människa. Så var här en puke som kallades Rymper. En gång när mor och far var borta och pigorna ute i lagårn hade Rymper kommit och satt i spisen när pigorna kom in. Det brukades så på den den tiden, när någon kom in och, som tyckte det var kallt, satte sig på spishällen med ryggen mot brasan. Drängarne och barna va inne. Det stod en gryta i spisen det kokades sö - soppa - och drängarne sa att Rymper släppt en köttbit i grytan så då vågade pigorna inte äta soppan. Rymper åt hästkött och gjorde pölsa i hästmagar och när han skulle äta gick han efter full förskinnet med pölse mat.
Lön för piga: I mitt hem hade pigan 25 kr i lön för år och 5 kr i städja och "allt behör". Med allt behör räknades ett ylletyg till klänning, och ett bomullstyg samt tyg till särk och 2 par känger. På en del ställen fick hon ull och lin till vävnad. Ibland skulle pigan utom det andra även "fö sö", ha föda till ett får. I min mormors tid var pigans lön inte mer än 8 kr och kanske ett par kroner i städja och så allt behör.
Ärtemark socken - berättat av Mina Eliasson, f. 1877 i Ärtemark
Sällsam upplevelse: Det här har Anders Larsson Grean, Ärtemark, född på 1830-talet och död 1915, berättat. En mörk höstkväll skulle soldaten på Årbols soldatstom ge sej av med ordern till Ormansbyns soldatstom, att de skulle samlas på exercisplatsen. Nedanför Nytorp skulle han gå ginvägen över till Bergane, då får han se två karar en på vardera sidan om grinna. De var bra, sa soldaten, att jag får sällskap. ja, svarte den ena, nu ska du få följe så du aldrig glömmer de. Så drog de iväg me´n mot Greaströmmen och sökte få´n ner i strömma. Han kom ej ur deras våld förr´n i gryningen, men då släppte de honom.
Ärtemark socken - upptecknat och meddelat av Janne Emanuelsson Bön, Ärtemark 1929
Ett Ärtemarksminne!: Emellanåt ser man skildringar av naturläkare och kvacksalvare, hvad säges om nedanstående skildring, tagen direkt från verkligheten utan romantisering.
År 1887 avled en på sin tid i hemmanet Bön, i Ärtemarks socken bosatt, allmänt anlitad djur och menniskoläkare, benämd "Karlsstina", född 1810 som ger en illustration till hur det handskades med djur och menniskoliv, till en del förklarligt genom långa avstånd till såväl mennisko som djurläkare, åtminstone den senare var här på trakten fullkomligt okändt om att sådan ens fanns att tillgå vid inträffat sjukdomsfall, och detta så sent som på 1880-talet.
Kvinnan ifråga visste bot för allt hvad sjukdom hette, och i sin mer än vanligt stora okunnighet tillverkande den medicin hon använde, ofta av ingredienser som till stor del icke lämpar sig att återge i tryck, och var förtroendet för hennes läkeförmåga så stort att hon hämtades långa vägar, från närgränsade socknar kanske mest, och var hennes namn nog av de äldre, nästan över hela norra Dal. Minst var hon nog anlitad i sin närmaste omgivning, en egendomlighet var att när hon anlitades, även om det var till närmaste granngård måste hon ha skjuts, fastän hon var stark och rask som en knekt.
Egendomligaste med henne var dock hennes ruskiga utseende och uppträdande, barnen voro rädda för henne som för självaste hornpär, de gingo gärna en lång omväg för att slippa möta henne, och voro dessa icke synliga så länge hon var på "läkarebesök i gårdarna", hon sysslade även med besvärjelser, och lät förstå att hon stod i förbindelse med högre makter.
Anskrämlig såg hon ut, och påminde om de i sagor utmålade trollpackorna, stor och kraftig till växten och ovanligt grovhuggen, och med manliga anletsdrag, alltid klädd i trasor. Hon var gift med en liten oansenlig man med namn Bryngel, i dagligt tal benämnd "Bryngel Titta", hvarifrån han fått sitt binamn känner icke upptecknaren, han avled 1879.
Dåligt hade makarna förut men nu blev det sämre, hennes praktik minskades alltmer, hvarför hon på sista tiden levde på hvad välvilliga grannar buro till henne i matväg. Makarna egde en mindre fastighetslott i Ormansbyn, benämnd Kaffekasen, den gav på så sätt en anspråkslös inkomst att de höllo auktioner, ena gången på fastigheten andra gången på en del lösöre, som ingen ville ha men ändå drog en del folk till platsen, enär auktioner voro en sorts folknöjen även i sitt hem i Bön hölls auktioner emellanåt fastän inget fanns att sälja, jo spritvaror både såldes och bjöds på, förenämnde Bryngel var icke ohjälpsam när det var fråga om anskaffande av den varan, hvilket nog var till en stor del orsaken till det ständiga armodet och snuskigheten, som nog var så stor att det nu uppväxande släktet, om de läste dessa rader, tro att det är överdrift, och icke har verkligheten som bakgrund, hvilket dock är förhållandet, kräsna voro icke makarne, gärna och så vida hon d.v.s. hustrun, fick tillstånd medtog hon från sina sjukresor självdöda mindre djur, såsom kalvar och dylikt, hvilket det ju blev jämförelsevis gott om, lätt förklarligt med den behandling djuren blevo utsatta för, genom förut nämnda hemgjorda medicin, hvari ingick icke så små doser arsenik, som då för tiden var lätt tillgängligt, kunde fås som andra handelsvaror av en, för ett tiotals år sedan avliden kringvandrande bläckkärlshandlande.
Utom sin praktik sysslade hon även med att hjälpa kvinnor som blivit i omständigheter, från följderna av sina felsteg, detta blev även orsaken till att hon i början av 1880-talet blev åtalad, och hade hon nog åkt fast på allvar, men det togs nog hänsyn till hennes höga ålder och uppträdande inför rätten, som nog ansåg henne rubbad till förståndet, detta var dock icke förhållandet, utan endast föreställning, men såväl domare som åklagare ansågo sig nog härigenom skyddade för att kunna släta över med hartassen. Efter detta samt med den utveckling skolväsendet undgått, hade hennes praktik fått dödsstöten.
Lyckligt för henne hade det nog varit om hon dömts för sina brott enär hon fått tak över huvudet samt omvårdnad på sin ålderdom, hennes slut blev icke bättre än livet varit, då hon stod utan både släkt och vänner, ett par kvinnor som åtagit sig att skiftesvis ha tillsyn över henne sedan hon en tid varit sängliggande, gjorde detta icke samvetsgrannare än när ett par barn från ett grannställe, som ditsänts med mjölk en kväll, trotsade sin rädsla, funno dörren olåst och, när de inkommo i stugan, tilltalade den i sängen liggande kvinnan utan att få svar, de gingo då fram och vidrörde henne, död, de blevo då så uppskrämda att de rusade ut och hem det fortaste de kunde, detta minne följer dem från barndomen såsom det hemskaste de varit med om. En oförsvarlig vårdslöshet av dem som hade tillsynen, helst som detta hände dagarna före jul, och rummet synbarligen icke eldats på sista dygnet. Dess bättre kan dylik vanvård icke numera få förekomma, tack vare folkupplysning, samt hälsovårds och fattigvårdsnämnds organisering, och ansvarskänsla.
När tanken stannar vid detta fall ryser jag, och minnes särskildt ett par gånger som jag nära berördes härav, ena gången när hon utövade sin s.k. praktik i ett grannställe, där hon skulle kurera en sjuk ko, hvilket skedde så att hon med ett instrument som benämndes "årbil" opererade kon i munnen så att blod forsade och sedan tvingade en handfull salt i munnen på kon, som då råmade av smärta, Karlsstina gestikulerade i förtjusning och utropade att nu är kon fullständigt bra, tro mig detta är sant.
Andra gångenvar ett utslag av hennes vidskepelse, då jag och en del andra pojkar i 15 á 16 års åldern en påskkväll voro ute och härjade, såsom sed var i mitten av 1880-talet, utklädda med allt hvad som kunde fås tag för att bli oigenkännliga, när vi på natten kommo i närheten av hennes hus fingo vi se att ljus där var upptänt och gingo derför av nyfikenhet intill fönstret för att se hvad orsaken dertill kunde vara, och "huu", jag ryser ännu, der satt i sängen den gamla kvinnan med det hvita håret upplöst i testar och anropade sin avlidne man, som hon föreställde sig ha i sängen, genom en med hö stoppad säck, samt högre makter att de måtte hjälpa henne, icke vet jag om hon hört oss och ville skrämma oss, hvilket då även lyckades, vi derifrån så fort benen kunde bära oss, och gingo snälla hem, icke sov jag något den natten, och sannolikt icke mina kamrater.
Sist vill jag nämna att även hennes menniskokännedom icke alltid gick lyckligt i det att hon skulle kurera en grannkvinna för någon sorts ögonsjukdom, hon blev blind för sina återstående dagar, levde omkring 20 år efter behandlingen.
Tillbaka till startsidan