Uppteckningar gällande Nödåren

 

Ärtemarks socken - berättat 1941 av Märta Fagerlind, Bengtsfors, född 1867 i Lillerud

"Pungen" kallades en man som lånade ut pengar till behövande mot god, ja oskälig ränta. Hans namn vill jag inte röja, han äger hederliga efterkommande. Under nödåren "hjälpte" han många. 50% var hans taxa. Kunde den olycklige låntagaren inte betala på bestämd tid togo hans gård eller annan egendom i mät. Pungen köpte under de åren - nödåren - värdefulla egendomar för 2-300 kr per styck.

 

Ärtemarks socken - berättat 1937 av Elias Andersson, född 1846 i Gällsbyn, Ärtemark

De va bekymmersamma tider år 1868-1869. Allt va så dyrt, arbetspriserna va dåliga. De bästa av dagsverkskarlarna betaldes me 3 daler samt kost eller 5 daler då de själva höll sej me kosten. Rågen kosta 18-20 riksdaler tunna, kornet 17-18 och havren 16 riksdaler tunna. Ja hågar att sommarn 1869 skar vi omogna rågax och mal på handkvarn. Det blev en dålig kaka men smakte gott i alla fall. De åre sådde vi 5 tunner havre, det var på lerjord, vi skörda knappt 8 tunner. De var så torrt att stora lerkoker lossna när man försökte plöja, minns att sista säden kom upp först i augusti. På somliga gärden fick man plocka upp säden, de gick inte att skära. De ble inte skörd i lada de åre, de va såpass mycke man härbärgera i ett hörn på lada. Sola hadde rakt bränt upp sådden. Klagan var stor, men man hadde barkbrödet att ta till. Kocka, sälgbark, göksyra, potatiskål, rotkål och vildhavre torkades och maldes till mjöl och blandades i brödet tillsammans me bark och det lilla mjöldamm som till äventyrs fanns kvar i bingen. Man koka gröt å välling av de också. Vesst va de beskt men de döva hungern. Kräka hadde de nog värst, någe foder fick man just inte under torkåre varken eller lövskörd. Mest hela vintern fick de leva på de skattade halmtaka som hackades och slogs över med kokad hästgödsel. De översta på ljungen, lav och renmossa samt kogödsel användes också till föda åt djuren. Ben från fisk eller andra djur tog man också vara på och mal till mjöl av de koktes gröt eller välling. Inte va de någe näring i de inte, men man slapp ifrån den värsta hungervärken.

 

Ärtemarks socken - berättat 1936 av Luther Nilsson, Bengtsfors, född 1875 Bengtsfors

Korpral Hassel, han var född i Närsidan, Laxarby år 1852, död 1915, berätta för mej att år 1867-68 var det dålig väderlek och missväxtår. Havren blev så kort och rågen likaså, att den inte kunde mejas utan plockades för hand. Havrepriset i Åmål var 15,25 per tunna, men det fanns nästan ingen att köpa. Potatisen blev inte större än nötter och kunde inte kupas förrän i slutet av juli. Det var så ont om mat att man plocka rågen grön och använde till välling. År 1868 blev kanalen färdig och då kom båten "Werner Eriksson" med danskt grovt mjöl, men det förslog så litet. Det året, 1868 menar jag, börja emigrationen. Merändels var "Werner Eriksson" fullpackad med emigranter, en del tog vägen över Kristania till Amerika, andra reste till Värmland eller andra platser på jordbruksarbete. Avlöningen var 35 öre om da´n och maten. Tidvis hade de arbete vid kanalbygget. 15 öre om da´n fick de, men maten måste de hålla med själva. När Hassel var nio år gammal hölls han med kolkörning till Billingsfors bruk.

 

Frändefors socken - berättat 1937 av Lisa Maja Andersson, född 1847 i Lövnäs, Frändefors

Jag hågar gott nödåren jag var vuxen då. Själv behövde jag inte svälta jag var sedan en tioårstös tagen som eget barn till min morbror Jon i Bodarne och hans hustru. Stora skaror av tiggare kom till gården och bad om mat. Moster tog in en spannskäppa varje dag och som hon dela ut till de utsvultna människorna. En spannskäppa säd innehöll en viss procent av tröskningen och betalades till tröskkarlarna i stället för pengar. Torkåret var nog det hårdaste. Det var 1868 det. Till att börja med såg det ut att bli ett gott år. Mycket snö hade fallit den vintern så man trodde att jorden skulle få så mycket fuktighet den behövde, men snön försvann och inget regn kom. Från april och till mitten av augusti kom inget regn. Blåsten for pinande fram över jorden, marken blev så torr så den till slut låg där gråvit med stora sprickor. Lövträden stod gula eller var avlövade. Löv från björk och asp bruka vi till vinterfoder till fäna, så en kan förstå att det såg mörkt ut när även det slog fel, för höet på de brända vallarna det var inget att räkna med. Ja vintern 68-69 blev svår och nöden blev stor. Värst var det för småbönder och dagsverkare. Sjukdom kom det också bland både människor och djur, svältfödda som de var. Jag hågar att även hos oss fast vi hade stor gård fick vi binda upp de djur som var mest utmagrade, de kunde inte stå på sina ben. Bindslen gjordes av bomvar=bolstervar med en ögla i vart hörn. Det lades under buken på djuret och öglorna fästes i en krok i taket. Ingen mjölk blev det av det dåliga fodret. Rätt tidigt fick vi ta till halmtaken till foder. Halmen hackades, ko och hästgödsel koktes och slogs över hackelsen. Ofta var mjölken blodblandad. Renlav hacka vi och strödde över sörpan. Renlav fick djuren så god matlust av. Svårast hade de som måste gå på vägarna. Det var ju inte bara de vanliga tiggarna. Drängar och pigor sades upp från sina platser. Det fanns inte mat på gårdarna till så många munnar, och för att man måst slakta så många av djuren, blev det ju mindre med arbete, så det var obehövligt med så många armar för gårdens skötsel. Man behövde ju också spara på maten. Det var många människor som svälte ihjäl, många dog i rödsot. Javisst sökte man hjälpa där nöden var som värst, med det föreslog så litet. Kronan hade sänt spannmål och ståndspersoner och även de bland bönderna som hade det bättre försökte hjälpa genom att ge arbete till de behövande, med nyodling och utdikning. Spannmål köptes också upp och delades ut. Tänk va dyrt allt blev. På våren 1869 kosta rågen 5 kr faten och havren 4 kr faten. Det går 6 fot på tunnan. Den säd som kronan skickat var ju meningen att den skulle användas till utsäde, men den hade de flesta ätit upp, så när våren kom så stod de flesta torpare och småbönder utan utsäde. Kommunen hade gått i borgen för kronspannmålen och sen blev det de större bönderna som fick gå i borgen för det nya utsädet. Morbror Jon fick själv betala i ett par fall det utsäde han gått i borgen för. Ja, ja det var svåra tider.

 

Ärtemark socken - berättat av Augusta Karlsson, f. 1856, d. 1939 i Lövås, Ärtemark (Ivan Lövgrens svärmor)

Nödåret 1868. Bark av fura, det vita intill träet, skalades av, torkades i bakugnen och  maldes sedan till mjöl vid kvarnen. Vid bakningen av barkbröd knådade man degen med barkmjöl och vred opp degen med rågmjöl. Barkmjöl användes även till gröt. Man kokade först välling av rågmjöl och redde sedan av med barkmjöl. Barkbröd och barkgröt voro inte goda att äta, det smakade kåda av det. Augusta Karlsson, född i Steneby 1856, som själv smakat bådadera, mindes hur hon stod bredvid sin mor, när denna kokade barkgröt, och bad henne ösa upp så åt henne som hon gjorde åt en yngre bror, som fick rågvälling, utan barkmjöl.

Tillbaka till startsidan