Ärtemarks socken - berättat 1936 av Mina Eliasson, Ormansbyn, född 1877
Inledning: Sagor och sägner har i alla tider följt släkterna. De har liksom gått i arv från föräldrar till barn. Tron på övernaturliga saker och ting var bergfast och i de stora skogarna levde mystiken intill våra dagar. Var det våra fäders starka tro som gjorde att de sågo dessa mystiska väsen på land och vatten eller fanns det verkligen sådana? Ja den frågan blir nog obesvarad och vi får nog instämma med den lärde: "Det finns mycket mellan himmel och jord som vi inte förstå" Här följa några berättelser från 1800-talet, upptecknade för Gammelgården i Bengtsfors.
Trollhararna: I Torrskogs socken nära Ärtemarks gräns, bodde för åtskilliga år sedan en man som hette Elias. Han var liten till växten samt giktbruten. Ständigt sågs han med sin jägarväska på ryggen och bössan på axeln samt en stor, svart hund i hälarna. En vårmorgon någon gång på 1870-talet gick han åt den stora skogen på Ärtemarksidan. han lyssnade efter Tjäder-leken i söndagsmorgonens stillhet. Därunder får han se en hare komma guppande över myren framför sig. Han fattar sin bössa och skjuter på haren som det ej bekommer det minsta. Han avlossar flera skott, men ju mer han skjuter, flera harar komma. Snart har han en hel flock framför sig "Tvi" säger han spottande ut tobaksbussen "här har den lede sitt spel" Vänder så om och går med hastiga steg därifrån. Då höres ett hånskratt bortifrån skogen. I samma stund börja kyrkklockorna ringa och allt var försvunnet.
Kistan med silversakerna: I västra delen av Ärtemarks socken, närmare bestämt Hökhult, ligger ett tjärn alldeles omramat av skogen. Ner till tjärnet rinner den strida bäcken som kommer från det höga fjället söderut. Längst bäcken reser sig det höga berget som stupar lodrätt ned i dalen. I den närbelägna stugan bodde en gosse som hette Johan. Han strövade ofta omkring i den stora skogen, kom så ned till bäcken och följde den. Det var så roligt att se på vattnet som i yrande skum, hoppade från sten till sten. Plötsligt står en kista bredvid honom, med de vackraste silversaker. Gossen stod häpen av beundran inför de glänsande föremålen. Plötsligt fattar han en silverslev och springer inåt skogen, men så kom han ihåg att han ej fick stjäla, springer så tillbaka med sleven och lägger den i kistan igen. Och i en blink försvann alltsammans. Gossen stod där ensam vid bäcken.
Busken som brann: På ett gärde i Hedalen, Ärtemark, stod en stor videbuske. En mörk höstnatt såg en familj att denna buske brann. Det var vid 3-tiden på natten som någon av dem vaknade och fick se elden. Alla familjens medlemmar väcktes för att se därpå. Men busken var lik den Moses såg - han förtärdes ej av elden -. dagen efter stod den lika frisk och frodig som förut.
SKOGSRÅ
På Billingeskogen inte långt härifrån har det funnits skogsrå. Det är inte mer än fem år sen, som en karl såg henne - han är i Amerika nu. Hon gjorde sej i skepnad av vem som helst. Hon visade honom framsidan först, och då var hon precis lik hans fästmö. Men så vände hon på sej, och då såg hon ut som en sopekvast. Han hade inte talat med henne. - Ärtemark socken 1949
Skogsrån brukade valla kreatur i skogarna och då sjöng hon så vackert ibland. Man såg henne gå och sticka på en strumpa. Min mor såg henne sitta på en stubbe sysselsatt med att sticka strumpor. Hon hade mässingsspetor. Det lyste som guld från dem. - Mo socken
När min mor var i skogen och vallade korna, så hörde hon många gånger att skogsråa "lila" (joddlade). Det gav eko i skogen efter henne. Ibland lilade hon så vackert efter korna, så ingen kunde göra efter henne. Det var framåt skymningen, en kunde få höra henne. En faster till mej fick se henne en gång. Hon kom och gick smått och hade en handten, som hon spann på. En grön schal hade hon om livet och ett vitt kläde på huvudet. Efter henne kom en hop getter och får. Faster skulle springa och gömma sej, men då blev både hon och djuren borta. - Tösse socken
MYLINGAR
Ordet myling är okänt. Men det var något spöketý i Stövelunds klev. Där stannade hästarna. En präst kom där förbi en kväll, och hästen stannade för honom. Han gick av och tittade genom betslet, och då fick han se ett litet barn, som stod i jämte hästen. "Hjälp dej Gud och det heliga dop!" sa prästen. "Det har jag inte fått", svarade barnet. "Så hjälp dej Gud och den Helige Ande då!" sa prästen. "Då är jag nöjd", sa barnet. Sen släppte det och hästen gick. - Dals Ed
Det var på en mindre herrgård i Grinstads socken. Ett av rummen stod obegagnat, emedan ingen vågade ligga där om natten. En ambulerande skräddare kom till gården för att sy, och ägaren erbjöd honom tio riksdaler, om han ville sitta i det rummet och sy hela natten. Det gick skräddaren in på, och han satt där och sydde. Klockan tolv kom en liten pojke upp och grät så att tårarna strömmande ner efter hans kinder. Skräddaren blev rädd och skulle springa ut, men barnet sade: "Bliv inte rädd du, för bena är lång och byttan är trång och jag må gärna gå upp och vila mina ben". Om en stund försvann den lille. På morgonen omtalade skräddaren för herrn själv händelsen och samma dag tog man upp en golvplanka, då man fann ett litet barnskelett inlagt i en mjölkbytta, som en av gårdens pigor med hjälp av en man lagt dit många år tidigare. Men efter den dagen var det slut med spöksynerna där. -Brålanda
NÄCKEN
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet och häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte han grät. Det var näcken. -Laxarby
"Necken" fanns i älven. Han satt och spelade om kvällar och nätter. Det var en gång som han satt och spelade "jag vet att min förlossare lever". Då kom en karl förbi och hörde detta, och han sa: "Förr än du blir förlöst ska min käpp grönska". Då blev det så illa med necken, att han kastade sig i vattnet och försvann. Men när karlen kom för att se efter på käppen, så var den alldeles grön. Detta är en fabel, som mor talade om. -Gestad
EN SÄGEN OM ÄRTEMARKS KYRKA
När Ärtemarks kyrka skulle byggas så hade de svårt att enas om vad kyrkan skulle stå. En del ville ha den vid Grean andra ville lägga henne längre västerut. Så kom de överens om att de skulle släppa en oxe och där han stannade och betade där skulle kyrkan ligga. Oxen släpptes lös och han sprang tills han kom ut på näset där stannade han och betade. Först användes kyrkan till munkkloster sen tillbyggdes den till kyrka. Den först byggda delen är i mitten som senare tillbyggdes med det som nu är koret långt senare kom nedre delen och vapen huset till. Ja, så har det berättats men om sägnen är sann eller ej vet jag inte.
Tillbaka till startsidan