Vårviks socken - berättat 1941 av Märta Fagerlind, född 1867 i Sillerud
Min äldste bror var tio år äldre än jag och mamma talade om att när han började skolan bodde vi i Vårvik. Det fanns inte fast skola där då, utan det var ambulerande skola, d.v.s. den var uppdelad på rotar alldeles som fattighjonen. Bönderna fick i tur och ordning upplåta lokal för skolundervisningen och för lärarinnan som för det mesta erhöll maten på skolorten. Ja, det var det jag nu skulle komma till att när min bror började sin skolgång hade kommunen anställt en diakonissa som lärarinna. Hon var från Gävle. Det var nog så att man på den tiden tyckte att folk som var från staden var betydligt förmer än landsbygdens. Ja, den här diakonissan fick nog pröva på åtskilligt visavis det hygieniska. En gång höll hon skola hos en bonde, där de ej använda andra matkärl än av trä. Moran tyckte väl att hon inte kunde lägga upp maten på något så tarvligt, utan hon la upp den i familjens gemensamma och ganska nya tvättfat som var av bleck. Det skulle vara hunger till för att maten skulle smaka serverad på det sättet.
Nössemarks socken - berättat 1942 av Anders Adamsson, född 1879 i Dalen, Nössemark
Mi mor, ho hette Annastina Johansson å va född 1858, berätta att på henneras ti hölls skola i stugera å dä va e knekt som skola. Skolböcker, dä va mest katekes, bibla å nå´n postilla som bruktes. Dä va endast pôjkera som lärde skriva. Mi mor börja lära seg skriva, men då håna dom henne mä frågan jasså ska dä bli e skribent här no. Ho skrev fint! Gott huve hadde ho. Ho va noga mä att vi barn skulle lära allt vi kunne få. Vi hadde skolhus nor jä börja, men nor mina brör börja las dom i stugera.
Nössemarks socken - berättat 1942 av Maria Andreasson, född 1865 i Dalen, Nössmark
Vi hade fem veckors skola. Vi läste i stugerna en vecka eller fjorton da´r beroende på gårdens storlek. Skollärarn va en pojk från sockna som läst sej till barnalärare i Karlsta under tre månar. Han va inte så dålig te å lära. Åh! dä va skillna på då å no. För dä mesta satt vi i köke kring ett slagbord på bräder som lagts på bockar. Arbete pågick som vanligt i huse, ingen va gla när barnflocken kom till gårds, dä tvättades, lagades mat, vävdes, spanns och skrubbades medan vi barn läste och skrek så mycke vi orka. Späbarna skrek också, nor dä ble för mycke skrikning kunne mor säja åt nån av oss att vagga lillen. Å så vont dä kunne lukta i "skolsaln" sén av skolbarnas regnvåta klär, matos å tvättångan. Fanns dä så en tre fyra småbarn, som sprang å uträtta sina behov på nattstol´n, som stod i ett hörn, så behövde en allt komma ut i friska luften på rasten. (Hur en nattstol ser ut? För dä mesta va den gjord av en stabbe me ett lock på så fanns dä ingen botten på´n, ini ställdes ett nattkärl av bleck eller tenn. Dä va mer hos dä välbärjade som dä hadde sånna makapärer) Katekesen och bibeln va nog de böcker vi bruka mest, men vi hadde en innanläsningsbok också, räkna gjorde vi mest i huve. Vi lärde skriva på griffeltavla. För dom som bodde långt in i skogarna var dä husförhör var fjortonde da. Dom fick då komma fram å höra opp sina läxor å få nya att läsa på. Dä ble nog klent mä deras skriv å räknekonst.
Töftedals socken - berättat 1927 av J. E. Lindgren, född 1866 i Töftedal
Läskunnigheten var klen på den tiden. Skolan var heller inte förstklassig. I Töftedal gick på den tiden en gammal man, en f.d. soldat Sandberg med en låda på ryggen full av gamla flottiga ABC-böcker från rote till rote och höll skola med rotarnas barn i 8 till 14 dagar på vart ställe. I undervisningsmaterialen ingick också några skiffertavlor och några pekpinnar, däribland en, som var dubbelt så lång som de övriga, för lärarens eget bruk. När undervisningen skulle börja sattes ett slagbord fram, några bräder gillrades upp på stolar till sittbänkar, böcker, pekpinnar och skiffertavlor plockades upp på bordet, och så var det klart till att börja lektionen. En tavla av papp fanns även att sätta på väggen. På tavlan befanns präntat a b c samt en del ord och meningar. Gubben tog på sig sina glasögon, tog av sig sin yllestickade nattmössa (i form av en bikupa), lade den på bordet, grep en gammal flottig psalmbok och läste en psalmvers, och så blev det läsning på tabellen. Han pekade med sin långa pinne och alla skulle läsa med på en gång. Det lät som en sång. Sedan detta var gjort så kom böckerna fram och så skulle där läsas, även nu alla på en gång. Så skiftades det om, så att en i sänder skulle läsa undan för undan. Därpå kommo skiffertavlorna fram. Dessa linjerades upp och så blev det "staplar" av. Så kom räkningen. Han tog en pekpinne i högra handen och frågade, hur många det var. Det blev slutligen ansett för ett faktum att det var en. Så tog han en annan pekpinne och lade till "enstöringen" och efter mycket krångel blev det fastslaget, att då hade han parat ihop. Det var och förblev två. Så höll han på och plockade ihop, hela lagret /t.o.m. den långa), och då blev det 12 st. Det skulle läggas på minnet att det kallades för ett "dössen". Om några dagar fick han låna en gammal bibel av husbonden, och då skulle barnen skiftesvis läsa i den. Så kom där fram en gammal katekes och dito psalmbok. Nog fanns det saker att undervisa i, bara han kom i ordning. Var det någon parvel, som på något sätt försyndade sig, så trakterades han med en "orre", eller också prövades, hur fast håret satt eller hur starkt örat var fästat vid huvudet eller också anlitades skamvrån där borta vid kakelugnen. En käpp av vide var placerad på väggen och hägrade för större förbrytare. Detta var sådan småskolan såg ut så sent som mellan 1873-1877. Folkskolan var inrymd i sockenstugan vid kyrkan och var lika primitiv den också. Dock fanns där examinerad lärare, som samtidigt var klockare. Sedan barnen några år gått i denna dråpliga undervisningsanstalt, skulle de gå och läsa för prästen. Denna procedur började omkring 1 maj med undervisning varje torsdag. Präst och barn möttes i kyrkan kl. 8 på morgonen, hade rast mellan 1 och 2 och slutade kl. 6 e.m. När detta upprepats ca 50 gånger, blev det konfirmation.
Ärtemarks socken - berättat 1941 av Mathilda Skoglund, född 1857 i Sillerud
Min förste lärare var en tolvårspojke, son till skolläraren. Han, jag menar läraren, satte sin elaka pojke att lära oss, nybörjare, stava och skriva. Först skrev vi i sandbänk sen på griffeltavla. Skrev vi för långsamt så slog den elaka pojken oss på fingrarna med en käpp, skrev vi för fort så slog han då med. Han fick å för mycket besvär att linjera upp i sandbänken och griffeltavlan. Nej vi hade inga linjer på griffeltavlan. Klaga kunde man inte göra och vem skulle man klaga för. Skolmaster höll naturligtvis med sin pojke och sen skulle vi ju läsa för honom så det var nog bäst att inte ha klagat. Jag gick i skolan i 3 år och fem veckor varje år. Vi läste i stugerna en eller två veckor beroende på hur stor gården var, hur många fyrk den hade. Jag hade så´n lust att lära, så jag läste vad jag kom över. Jag ville bli lärarinna, det ville pastorn också att jag skulle utbilda mig till. Men så träffade jag min blivande make och det blev ingen utbildning av, på den vägen. Min man hade bara 5 veckors skolgång. Bönderna ville inte släppa till tjänstefolk till skolan mer än nödvändigt. Nödvändigt var att de kunde läsa så hjälpligt att de kunde gå fram för prästen. Vi hade Kastmans läsebok och så en annan som hette Hemskolan. I den fick vi läsa historia och geografi. Vad räkneläran, om vi hade någon, bar för namn, det mins jag inte. Katekes, bibel och biblisk historia var de böcker som mest nyttjades vid min skoltid.
Ärtemarks socken - berättat 1942 av Kajsa Jansson, född Bryntesson 1852 i Ärtemark
1860 började jag skolan för Anders Skogsberg. Stava och läsa litet hade jag lärt av mor. Småskola fanns inte i socknen då. Av Anders Skogsberg lärde jag mig skriva, vi använde skiffertavlor att skriva och räkna på. Vi var inte delade klasser alla ungarna satt i samma sal. Vi satt många i samma bänk, sju-åtta stycken, kanske fler när alla kommit till skolan. Bänkarna var utan ryggstöd. Det var i Stommens skola jag gick. Anders Skogsberg var en väldigt snäll lärare och han lärde oss läsa och skriva bra. Vi lärde oss i en abc-bok och i bibeln och katekesen förstås. Jag läste aldrig geografi, inte historia heller vad skulle det nyttat till. Vi gick fyra veckor i var termin.
Det roligaste jag visste var sångtimmarna. Jag tyckte det var så roligt att sjunga. Skogsberg kunde sjunga han. Han var vådle noga med at vi skulle sjunga rätt, den som inte gjorde det ställde han mitt på golvet och där övade och övade han den som inte kunde hålla ton tills den satt fast i både öra och hals på`n. Tänk vad han kunde sjunga Skogsberg och så mycket viser han kunde och lärde oss. Psalmer sjöng vi mest förstås. Sista gången jag hörde Skogsberg sjunga var i Ånimskogs kyrka. Jag kommer inte ihåg någe årtal men det var sista året han levde så han var gammal. Mycket folk hade kommit för att höra honom sjunga. Skogsberg brukade sjunga många gånger vid Hult i Laxarby. Hult det var en badort där. Nej man badade inte där men man brukade dricka brunn vid järnkällorna i Hult.
Ärtemarks socken - berättat 1942 av Hildegard Enqvist, f. 1862 i Bengtsfors
1869 började jag skolan för Anders Skogsberg i Ärtemark. Hemma hade jag lärt mig de första grunderna i läsning och räkning och skrivning. Ja tror inte att det fanns småskola i socknen då, för jag kommer ihåg att farvar med mig till skolan i Stommen när Skogsberg skulle pröva mig för inträde i folkskolan. Lästiden var uppdelad på två terminer med sex veckor i varje termin, men som far tyckte att man inte kunde få för mycket lärdom fick vi barn skola i Sörsidan också då Skogsberg höll skola där. Undervisningen var ju betydligt enklare då. Innanläsning, skrivning och räkning. Flickorna behövde ej deltaga i den lilla undervisning i geografi och svensk historia som meddelades. Att få läsa historia och geografi det var riktigt äventyr, tyckte jag.Katekes, bibel och psalmboken var de böcker som flitigast användes som läroböcker. Vid skrivning och räkning använde vi skiffertavlor till vi var mogna att börja skriva med blyerts eller bläck på papper. Nej det var inte i hemmen som det höllsl skola. Kommunen hade fast skola både i Stommen och Sörsidan och jag tror att det är samma lokaler, som används ännu. Anders Skoglund var en god sångare och ville gärna att barnen skulle lära sig sjunga. Jag kan se honom när jag vill hur han sprang framåtlutad med huvudet på sned utefter bänkraderna för att höra om vi höll ton. Den stackare som sjöng falskt fick veta att han levde. Fram på golvet med honom eller henne och där övades tills läraren blev belåten eller förklarade eleven "öronlös". Skogsberg som älskade sång tyckte att alla borde kunne lära sig sjunga.
Nössemarks socken - berättat 1942 av Maria Andreasson, född 1865 i Dalen Nössemark
Vi hade fem veckors skola. Vi läste i stugera en vecka eller fjorton da´r beroende på gårdens storlek. Skollärarn var en pojk från trakten som läst sej till barnalärare i Karlsta under tre månar. Han va inte så dålig te å lära. Åh! dä va skillna på då å no. För dä mesta satt vi i köke kring ett slagbord på bräder som lagts på bockar. Arbete pågick som vanligt i huse, ingen va gla när barnflocken kom till gårds, dä tvättades, lagades mat, vävdes, spanns och skrubbades medan vi barn läste och skrek så mycke vi orka. Späbarna skrek ock å nor dä ble för mycke skrikning kunne mor säja till nån av oss att vagga lillen. Å så vont det kunne lukta i "skolsalen" se´n av skolbarnas regnvåta klär, matos å tvättångan. Fanns dä så tre fyra småbarn, som sprang å uträtta sina behov på nattstoln, som stod i ett hörn, så behövde en allt komma ut i friska luften på rasten. (Hur en nattstol såg ut? För dä mesta va den gjord av en stabbe me ett lock på så fanns dä ingen botten på´n, ini ställdes ett nattkärl av bleck eller tenn. Dä va mer hos dä välbärgade som dä hade sånna makapärer). Katekesen och bibeln va nog de böcker vi bruka mest, men vi hade en innanläsningsbok också. Räkna gjorde vi mest i huve. Vi lärde skriva på skiffertavla. För dom som bodde långt inne i skogarna var dä husförhör var 14 dag. Dom fick då komma fram och höra opp sina läxor å få nya att läsa på. Dä ble nog klent mä deras skriv- å räknekonst.
Stenebys socken - berättat 1942 av Karl Johansson, född 1866 i Steneby
Nie år var jag när jag började skolan i Mörrud där socknen hyrt ett rum, nattstugan, i övre våningen, till skollokal. Innan jag började hade jag lärt att stava och läsa för en gammal gumma som gick i stugorna och lärde ungar. Morter kallades hon av alla. I Mörrud gick jag i två år. Vi läste i två terminer på året och varje termin varade i sex veckor. Det var stor skillnad på ålder bland kamraterna. En del var mellan 16-18 år och andra från nio och uppåt. Skolan börja kl halv nio på morgon och höll på till kl fem med ett par raster. Inte var det så mycket man fick lära sig på den tiden. Läsa innantill skapligt samt läsa katekes utantill styckena geografi och historia läste vi också men inte precis utan läxor, i räkning de fyra räknesätten. De som hade trögt för sig fick stryk. Skollärarn slog in kunskaperna i skallen på dem. Örfilar ryck i håret och öronen och stryk av käppen, ja det var vardagsmat det. Tredje året läste jag för skollärare Hesselgren i Bergane, där var Stenebys första fasta skola. Hesselgren var inte så hård av sej, men han lärde bättre. Svårt hade han att tala också för han drogs med strupkräfta i flera år. Han kunde inte äta annat än flytande föda, välling och doppor. När han skulle äta stack han ned en gummislang grov som mitt finger i halsen och sen fick någon hjälpa honom med att hälla maten i den något skålliknande slangen.
På Billingsfors fanns på den tiden far min var ung, han var född 1816, en grevinna Rammel född Lunenhappt som var mycket noga med att folket skulle lära sig läsa och som uppmuntran (till dem) skänkte hon Lindebladsprediktningar till dem som blev läskunniga. Far var kusk hos grevinnan och fick den boken med grevinnans namnteckning. Från Grevinnan rammel till Johannes Andersson står det skrivet.
Andreas Hesselgren f. i Nössemark 1814, valdes 1847 till Stenebys förste skollärare.
Ärtemarks socken - berättat 1927 av Gustav Pettersson, född 1834 i Ärtemark
Skolor och skolgång i Gustav Petterssons barndom var det ganska dåligt beställt med. Skolmästaren var vanligen någon gammal soldat och lärde barnen stava och läsa. ABC bok, katekes och bibel, i bästa fall även griffeltavla var hela undervisningsmaterielen. Skolgången var ojämn och obetydlig för flertalet barn. För somliga så gott som ingen, åtminstone för de fattigaste, som levde å torpen inne i skogarna. Gustav gick i skola en vecka - det var hela hans skolgång. Som inskrivningsavgift erlade han 3 daler. Pengarna hade han själv förtjänat genom arbete hos bönder. Sedermera lärde han sig läskonsten hos andra barn, som fått mera undervisning än han.
Nössemarks socken - berättat 1932 av Oskar Kullander, född 1860 i Nössemark
GAMLA TIDERS KLOCKARE OCH SKOLA
Min far var född 1806 och blev klockare här i socknen vid 30 års ålder. Jag minns att han satt i en särskild stol framme vid fönstret vid predikstolen. Den stolen kallades för klockarstolen. För varje psalm han tog upp och sjöng reste han sig upp. Församlingen började genast sjunga med honom. Han fick psalmuppgifter av prästen, så fanns det en psalmtavla framme i kyrkan. Han var med på begravningar och sjöng och läste ut lik. Så sjöng han vid graven. Och vid husförhören var han med och sjöng.
I forna tider stod det ett vapenhus ett stycke från kyrkan. Där brukade prästen och klockaren möta begravningsföljet. Så gick de före kistan och klockaren sjöng fram till graven. Klockaren bar upp kungörelserna på predikstolen och han skulle bära prästens post till posten i Ed.
Far var även skollärare. Då fanns inte fast skolhus i socknen utan han höll skola i gamla stugor ute i gårdarna. I Lillesolum höll han skola i en gammal stuga, likaså i Hagen i Diserud. Han for över hela socknen, såsom i Dalen, Kölviken och Jaren. Så höll han skola 3 veckor i varje rote. Efter far blev det 6 veckors skola i varje rote. Skolan var inte indelad i särskilda klasser utan det undervisades över lag. En del av lärljungarna voro unga och en del kunde vara bortåt 16-20 år. Det var drängar i skolan som var lika stora som far. Det var inte alltid så gott att hålla reda på dem. Skolan började halv 9 på morgonen och höll på hela dagen med untantag av några raster. De som voro olydiga eller tröga fingo stryk av far. Han gav dem örfilar och ibland tog han till käppen. Det var strängt i skolan. De bar som voro läraktiga och flitiga fingo vara "monitörer". Det var en monitör var dag. Den fick sitta eller stå bland de sämsta och lära dem. Vi hade inte papper att skriva på utan griffeltavlor eller täljsten, och därförut fingo de lära sig att skriva i sandbänkar.
I lön hade far en kappe havre, en kappe korn och en kappe råg av varje matlag. Rågen fick han sällan, emedan bönderna sådde mindre råg den tiden. Klockarfar skulle allting bestyra, heter det i visan. Blev någon sjuk så kom de och hämtade far och han skulle bota de sjuke. Så kom de hem till honom och slog åder. Det fanns de som kom regelbundet var tredje vecka. De klagade att de rakt fördärvades av "flög" om de röjde över den tiden. Det fanns knappast någon dag utan att någon kom och ville ha hjälp. Så fanns det ingen annan än han, när bönderna skulle göra sämjedele eller dela slåtten. Han skulle göra det och då blev det bra. De anlitade honom att hålla auktioner, ta ut för auktioner. Bouppteckningar arvskiften skulle han göra, bönderna kunde inte skriva. Så måste han vaccinera barnen varje år. För det fick han både pengar och medaljer. Han gjorde det så bra, så ingen fick kopporna här. Han hade arbete jämt. Och för såna uträttningar fick han betalning in natura för det mesta.
Son till klockare Carl H. Kullander, född 1806 och Anna Börjesdotter, född 1818, de bodde på Finserud, Näs och Stommen i Nössemark.
Håbols socken - berättat 1929 av August Johansson, född 1861 i Steneby
UNDERVISNING
Biskopen (öknamn på en gubbe) på Köl (Köl=Kullen gård i Dals Eds socken) tala om att han fått sin undervisning hemma av mor och far. De hade inga skolor då. De tog ett träkol ur spisen och skrev bokstäver och seffrer på såisbalkarna å sen feck som förskreft te ongarne. Desse försökte inunder den skrefta mä träkol skriva däsamma, psalmer och böner feck de läse direkte för dom å de feck de sen bevara i minnet.
Stenebys socken - berättat 1928 av Anders Flint, född 1847 i Steneby
EN SKOLLÄRARES LÖN FÖR 100 ÅR SEDAN
En kyrkväktare i Steneby erhöll av fattigkassan 4 rdr för det han undervisat några barn i Läsning.
Fröskogs socken - berättat 1927 av Fredrik Olsson
Förr var det aldrig skola. De lärde läsa av "mora" vid spinnrocken. I meddelarens barndom fanns dock en skollärare. Endast de som ville, behövde gå till honom, de gick mest i slutet av var vecka och läste upp läxorna. Sådana, som inte var precis arbetsföra, gick i husen och undervisade, en vecka eller två.
En pojke blev 10-11-12 år innan han fick byxor. Förut hade han en bläggarnsmock (en klänninge-gupp)
Tillbaka till startsidan