Vårviks socken - berättat 1941 av Märta Fagerlind, född 1867 i Sillerud
Min äldste bror var tio år äldre än jag och mamma talade om att när han började skolan bodde vi i Vårvik. Det fanns inte fast skola där då, utan det var ambulerande skola, d.v.s. den var uppdelad på rotar alldeles som fattighjonen. Bönderna fick i tur och ordning upplåta lokal för skolundervisningen och för lärarinnan som för det mesta erhöll maten på skolorten. Ja, det var det jag nu skulle komma till att när min bror började sin skolgång hade kommunen anställt en diakonissa som lärarinna. Hon var från Gävle. Det var nog så att man på den tiden tyckte att folk som var från staden var betydligt förmer än landsbygdens. Ja, den här diakonissan fick nog pröva på åtskilligt visavis det hygieniska. En gång höll hon skola hos en bonde, där de ej använda andra matkärl än av trä. Moran tyckte väl att hon inte kunde lägga upp maten på något så tarvligt, utan hon la upp den i familjens gemensamma och ganska nya tvättfat som var av bleck. Det skulle vara hunger till för att maten skulle smaka serverad på det sättet.
Nössemarks socken - berättat 1942 av Anders Adamsson, född 1879 i Dalen, Nössemark
Mi mor, ho hette Annastina Johansson å va född 1858, berätta att på henneras ti hölls skola i stugera å dä va e knekt som skola. Skolböcker, dä va mest katekes, bibla å nå´n postilla som bruktes. Dä va endast pôjkera som lärde skriva. Mi mor börja lära seg skriva, men då håna dom henne mä frågan jasså ska dä bli e skribent här no. Ho skrev fint! Gott huve hadde ho. Ho va noga mä att vi barn skulle lära allt vi kunne få. Vi hadde skolhus nor jä börja, men nor mina brör börja las dom i stugera.
Nössemarks socken - berättat 1942 av Maria Andreasson, född 1865 i Dalen, Nössmark
Vi hade fem veckors skola. Vi läste i stugerna en vecka eller fjorton da´r beroende på gårdens storlek. Skollärarn va en pojk från sockna som läst sej till barnalärare i Karlsta under tre månar. Han va inte så dålig te å lära. Åh! dä va skillna på då å no. För dä mesta satt vi i köke kring ett slagbord på bräder som lagts på bockar. Arbete pågick som vanligt i huse, ingen va gla när barnflocken kom till gårds, dä tvättades, lagades mat, vävdes, spanns och skrubbades medan vi barn läste och skrek så mycke vi orka. Späbarna skrek också, nor dä ble för mycke skrikning kunne mor säja åt nån av oss att vagga lillen. Å så vont dä kunne lukta i "skolsaln" sén av skolbarnas regnvåta klär, matos å tvättångan. Fanns dä så en tre fyra småbarn, som sprang å uträtta sina behov på nattstol´n, som stod i ett hörn, så behövde en allt komma ut i friska luften på rasten. (Hur en nattstol ser ut? För dä mesta va den gjord av en stabbe me ett lock på så fanns dä ingen botten på´n, ini ställdes ett nattkärl av bleck eller tenn. Dä va mer hos dä välbärjade som dä hadde sånna makapärer) Katekesen och bibeln va nog de böcker vi bruka mest, men vi hadde en innanläsningsbok också, räkna gjorde vi mest i huve. Vi lärde skriva på griffeltavla. För dom som bodde långt in i skogarna var dä husförhör var fjortonde da. Dom fick då komma fram å höra opp sina läxor å få nya att läsa på. Dä ble nog klent mä deras skriv å räknekonst.
Töftedals socken - berättat 1927 av J. E. Lindgren, född 1866 i Töftedal
Läskunnigheten var klen på den tiden. Skolan var heller inte förstklassig. I Töftedal gick på den tiden en gammal man, en f.d. soldat Sandberg med en låda på ryggen full av gamla flottiga ABC-böcker från rote till rote och höll skola med rotarnas barn i 8 till 14 dagar på vart ställe. I undervisningsmaterialen ingick också några skiffertavlor och några pekpinnar, däribland en, som var dubbelt så lång som de övriga, för lärarens eget bruk. När undervisningen skulle börja sattes ett slagbord fram, några bräder gillrades upp på stolar till sittbänkar, böcker, pekpinnar och skiffertavlor plockades upp på bordet, och så var det klart till att börja lektionen. En tavla av papp fanns även att sätta på väggen. På tavlan befanns präntat a b c samt en del ord och meningar. Gubben tog på sig sina glasögon, tog av sig sin yllestickade nattmössa (i form av en bikupa), lade den på bordet, grep en gammal flottig psalmbok och läste en psalmvers, och så blev det läsning på tabellen. Han pekade med sin långa pinne och alla skulle läsa med på en gång. Det lät som en sång. Sedan detta var gjort så kom böckerna fram och så skulle där läsas, även nu alla på en gång. Så skiftades det om, så att en i sänder skulle läsa undan för undan. Därpå kommo skiffertavlorna fram. Dessa linjerades upp och så blev det "staplar" av. Så kom räkningen. Han tog en pekpinne i högra handen och frågade, hur många det var. Det blev slutligen ansett för ett faktum att det var en. Så tog han en annan pekpinne och lade till "enstöringen" och efter mycket krångel blev det fastslaget, att då hade han parat ihop. Det var och förblev två. Så höll han på och plockade ihop, hela lagret /t.o.m. den långa), och då blev det 12 st. Det skulle läggas på minnet att det kallades för ett "dössen". Om några dagar fick han låna en gammal bibel av husbonden, och då skulle barnen skiftesvis läsa i den. Så kom där fram en gammal katekes och dito psalmbok. Nog fanns det saker att undervisa i, bara han kom i ordning. Var det någon parvel, som på något sätt försyndade sig, så trakterades han med en "orre", eller också prövades, hur fast håret satt eller hur starkt örat var fästat vid huvudet eller också anlitades skamvrån där borta vid kakelugnen. En käpp av vide var placerad på väggen och hägrade för större förbrytare. Detta var sådan småskolan såg ut så sent som mellan 1873-1877. Folkskolan var inrymd i sockenstugan vid kyrkan och var lika primitiv den också. Dock fanns där examinerad lärare, som samtidigt var klockare. Sedan barnen några år gått i denna dråpliga undervisningsanstalt, skulle de gå och läsa för prästen. Denna procedur började omkring 1 maj med undervisning varje torsdag. Präst och barn möttes i kyrkan kl. 8 på morgonen, hade rast mellan 1 och 2 och slutade kl. 6 e.m. När detta upprepats ca 50 gånger, blev det konfirmation.
Tillbaka till startsidan