Håbols socken - berättat 1934 av Anna Larsson, född 1864 i Näs, Ärtemark
Julseder: På julafton hängdes ett klä för fönstren för att inte gråben skulle titta i julljusen och på så vis få makt över djuren.
Torrskogs socken - berättat av Lisa Andersdotter Nästegård, Torrskog, född ca 1820-30, död 1900
Julstök och julfirande i hemmanen Bön, Känsbyn och Nästegård i Torrskog, från 1800-talets början. Det som började räknas till julstöket var julslakten. Dagen före nasses död var den viktigaste. Då kom slaktaren och dennes medhjälpare i ottan, då det första blev att förse sig vid ett väl dukat bord där de nödvändiga suparna måste intagas. Så omsider kom tiden för att gå till svinhuset för att utföra slaktförättningen, då oftast suparna satt upp modet att möta striden med den då alltid mer än årsgamla grisen. Slaktarens största konst bestod i att kunna slänga snaran rätt om grisens tryne och utföll detta riktigt så drogs grisen med tillhjälp av de assisterande mannarna ut och utkommen i det fria greps han under hjärtskärande skrik och lades på slaktbänken och dels bands och dels fasthölls och när djuret så efter mycket arbete och strid förlorat förmågan att kunna röra sig skrapades med kniven rent där sticket skulle ske och då detta äntligen var gjort stack kniven in under det att djuret uppgav höga jämmerskrin. Allt efter blodförlusten tystnade så småningom skriken. Därefter togs grisen in i storstugan, där rengöringen av densamma föregick. På den tiden användes ej fläsk och köttvaror färska, utan måste alltid vara salta.
Lucia som kallades Lusseotto firades på så sätt att vid tretiden på morgonen stego familjen upp och åt en kraftig måltid som mest bestod av kött och fläsk, varefter det sedan blev avklädning för att åter krypa till kojs för att sova till det blev dager.
Dals-Ed - berättat av torparen Andreas Andersson, Näbban, Rävmarken 91 år gammal - 1906
"Påsknattsvaka" Låg man ute på ladugårdstaket och vakade under påsknatten, så fick man se den person, som en skulle bli gift med.
JULHALM
Inbärandet av julhalmen och dess utbredande var det som på allvar förde julen inom hemmets dörr. Ju frikostigare med halm dess rikare blev årsväxten. Här är en skildring av en gammal gumma av det rituella mottagandet av halmen: "I mörkningen kom far in med två särskilt tillagade julhalmskärvar och sa: här kommer nu vår julaglädje," så ställde han kärvarne ett stycke fram i stugan, gick och tände julbrasan, och när den brann som grannast flyttade far fram kärvarne mot elden och ställde dem där ett lite stycke från varandra, så kom mor och lade en vörtbrödlimpa och en siktkaka i toppen på vardera kärven med orden: "seså barn, nu få i gå kakedansen, vi barn småsprungo den ena efter den andra, omkring och mellan kärvarna i form av en åtta. Vi fingo inte hålla på länge. Sen löste far upp kärvarna och gick fram med banden och lade dem i kors under julbordet, bredde sen ut halmen lott efter lott så det såg ut som ett spåntak. Far sa att vi hade det efter våra förfäder. Medan julelden flammade tog far limporna och lade som skådebröd på bordet, de skulle sen förvaras till våren, då de delades på själva såningsdagen till folk och dragare.
Är det inte som vi finge bevittna en huslig offerceremoni i den grå forntiden, då julhalmskärven hälsas välkommen som själva julens guddomsmakt i bondens stuga! Varken offret, offerelden och den rituella dansen saknas.
Efter julkärvarnes inbärande brukade man taga sina märken av dem, beträffande det kommande årets skörd. Halmen blev nu skådeplatsen för en mängd lekar och upptåg, av vilka flera ursprungligen haft en rituell innebörd. Ofta lade sig husets folk att sova i halmen under julnatten. Ibland fortsatte ungdomen att ligga syskonbädd i halmen så länge julhelgen varade. Hela helgen pågick lekarna i halmen och skämten voro många. En varning lyder emellertid: "akta dej att förtreta kvinnfolken om jul, för då får du tistlar i säden om sommaren." Vid tjugondag Knut bars halmen och med den julen ut. Halmen brändes på en åker. Det skulle ge jorden bra växtkraft. Julbrasan hörde till de oumbärligaste av julkvällens festseder. Den tändes samtidigt som julhalmen utbreddes och det tillkom husfadern att tända elden. Veden restes av särskilt för julbrasan huggen ved - vanligen björkved -. Sedan brasan var tänd fick ingen vidröra den, detta sammanhänger med de varsel, som togos av julbrasan. Husets folk satte sig tysta omkring brasan och betraktade den. Föll brasan utför vid det hon sjönk, då föll all tur ifrån gården, föll den inåt, blev det tvärtom. Föll en brand utåt skulle någon i släkten dö under året. Blev det stor glödhög betydde det stor årsväxt. När brasan falnade kunde det bilda sig liksom klövar i glöden, stod dessa vända inåt betydde det tur och förökelse i ladugården och tvärt om. Innan mor gick och lade sig på julkvällen jämnade hon till askan efter julbrasan för att på juldagsmorgon taga sina märken. Syntes det då något som liknade fotspår i askan lade man märke till om dessa pekade utåt eller inåt. I förra fallet betydde det dödsfall, i det senare tillökning i familjen. Djurspår tolkades likadant. Vid julaftonens måltid förekom också en hel del tydor och varsel, men måste här förbigås, då tiden ej medgiver dess omnämnande.
Julbordet dukades inte av, utan maten fick stå framme om natten, ty då troddes de döda komma på besök till gården. I stället för de dödas andar uppträder ibland tomten och mottager julbordets offerhåvor. F.ö. stod alltid någon mat framme under hela helgen, detta för att man skulle fägna främmande med, "så de ej buro julen ur huset".
Tillbaka till startsidan