Ur Svenskt Folklivs Lexikon

A

ACKJA, pulka, samisk åksläde av båtliknande form.

ACKORDION, dragspel, handklaver, dragharmonika

AFTONRODNAD, väderleksmärke. Om kvällshimlen var röd i väster, skulle nästa dag bli båsig.

AGTAK, på Gotland förekommande yttertak med halvgräset ag som täckmaterial.

ALLITTERATION, föreligger då två varandra närstående ord börjar med samma ljud eller ljudkombination, te x barn och blomma, gammal som gatan, klart som korvspad osv. Allitterationen användes i den fornnordiska skaldekonsten och har nyttjats även av sentida diktare.

ALLONGEPERUK (av franska allonger ´förlänga`), peruk för herrar med lockigt hår, högsta mode under 1600- och 1700-talen.

ALLSVINN, nord.myt., den ena av de två hästar som drar solen över himlavalvet. Den andra är Arvakr.

ALMANACK  Den första svenska almanackan utkom 1540.

ALN (ordets ursp. betydelse är "underarm"), längdmått, 0,593802 m. Alnmåttet avskaffades 1878, då metersystemet infördes i Sverige.

ALRUNA, dockfigur tillverkad av roten till mandragoraväxten (i medelhavsländerna förekommande ört), ansågs besitta magiska egenskaper och användes dels som amulett till skydd mot ont, dels i trolldomssyfte, t ex till att skaffa sin ägare rikedom.

AMMA, benämning på kvinna som ammade annans barn. Det var förr vanligt att överklassens kvinnor av fruktan för att få sina bröst uttänjda överlät amningen av sina barn till mödrar med egna diande barn.

ANDERS (30/11). Dagen var känd för sina väderleksmärken :Anders braskar (kommer med kyla), julen slaskar -och tvärtom. -Där Anders lägger sin hatt (snö), där ligger den till vårfrudagsnatt.

ANGELIKA, kvanne (Angelica archangelica), i norra Sverige förekommande ört vars stjälkar, knoppar och rötter användes som föda eller krydda.

ANGLÄS (Franska anglaise èngelsk`), i Sverige vanlig dans under 1800-talet.

ANKARE, mått för våta varor, 39,26 liter.

ANKARSTOCK, avlångt, fyrkantigt bröd av syrad deg, särskilt känt från militärt kosthåll, har fått sitt namn efter trästocken på ett ankare.

ANNA (9/12). Denna dag skulle julölet vara bryggt - därav talesättet "Anna med kanna". Lutfisken lades i blöt nu.

ANTIMAKASS, skyddsduk för soffor, stolar o. d. (Jfr. Makassarolja).

APTITSUP, brännvin intaget omedelbart före måltid, ansågs stimulera matlusten.

ARBETSFESTER. Då ett viktigare arbete hade avslutats, anordnades fest för dem som hade deltagit häri. Mest kända är slåtter-, skörde- och taklagskalasen, men även vid arbeten av mindre omfattning, linberedning, yste, spånad o.d., förekom festligheter.

ASKONSDAGEN. Första dagen i fastan före påsk, dvs. onsdagen i första fastlagsveckan, har fått sitt namn av att människorna då som tecken för botgöring beströdde sig med aska. Senare har ordet kommit att beteckna även dymmelonsdagen.

ASYNJOR, nord.myt. gudinnor, asarnas kvinnliga motsvarighet.

AVIGT var ett magiskt begrepp av samma art som baklänges, motsols och vänster och fick stundom ersätta dessa beteckningar. Man skulle t ex i visst syfte gå avigt, dvs. motsols, kring en jordfast sten. Det var ett dåligt tecken, om man fick på sig ett plagg avigt. Men om man råkade gå vilse, skulle man vända tröjan avigt för att hitta hem igen.

AVRAD, arrendeavgift.

AVTRÄDE, hemlighus, vanligen avskilt hus för naturbehovens förrättande, har i vissa trakter börjat användas först mot 1800-talets slut. Vanligen har detta avträde kallats dass (efter tyska das Haus `huset`), men även beteckningen huset har används. Vattenklosetten tillkom i början av 1900-talet.

B

BACKA på västkusten benämning på långrev.

BACKSTUGA var ett boningshus som i regel ägdes av den däri bosatte men som låg på annans mark. Bakstugesittare försörjde sig vanligen som arbetare hos jordägaren eller andra bönder eller som hantverkare.

BAKUGN, i spismuren inrymd, murad ugn. Man eldade med ved inuti ugnen, rakade ut glöden och askan samt gräddade därefter brödet direkt på den släta bottnen.

BALDAKIN (eg. ´tyg från Bagdad`), tak av tyg över viss plats eller visst föremål, Päll, sänghimmel.

BANDKNIV, kniv med handtag i båda ändarna av bladet, använd vid bl a laggkärlstillverkning och barkning av virke; även benämning på verktyg av trä använt vid bandvävnad.

BARDALEK (av fornsvenska bardaghi ´strid`och lek), kamp, strid.

BARDSKÄRARE (av tyska Bart  "skägg" och sheren "klippa"), barberare, även fältskär.

BARETT, äldre platt huvudbonad med brätte.

BARKBRÖD åts i tider av missväxt. I en del nordliga trakter av landet ingick dock även under normala förhållanden bar i brödet. Barken togs mestadels av tall, torkades och maldes samt blandades före användningen med sädesmjöl. Bröd bakat av enbart barkmjöl har inte förekommit under överskådlig tid.

BARNKRUBBA, föregångare till de nutida barndaghemmen, där förvärvsarbetande mödrar kunde lämna sina barn. Vanligt var att mödrar hotade sina barn, då dessa inte var snälla, att lämna dem på "krubban", som således blev ett av barnen högeligen fruktat ställe.

BARNPUDER. Som barnpuder användes bl a sk. maskmjöl (av insekter söndergnagt trä) samt nikt (sporerna av lummer, Lycopodium)

BARÄRMADAG, se Kristi Himmelfärdsdag.

BAST, fiberskiktet mellan barken och veden på träd, användes för tillverkning av rep och snören mm. Bästa basten fick man av lind.

BAST, stycketalsmått, 24 st, vid räkning av småfisk.

BAUTASTENAR, huggna och resta stenar av växlande storlek och form, vanligen utmärkande en grav men utan inskrift, huvudsakligen från århundradena omkring Kristi födelse.

BECK produkt förr framställd ur trätjära och använd som tätningsmassa samt vid tillverkning av becktråd mm.

BECKHÄTTA. Det hände att barn fick skorv i huvudet, varav följde sådan klåda att de rev sönder huden. Ett sätt att bota sjukdomen var att smörja in huvudet med beck och där ovanpå sätta en hätta eller luva av skinn. Denna lät man sitta kvar, tills såren ansågs läkta. Då fick barnet ställa sig på ett bord, hättan fästes med ett snöre i en märla i taket, och så hoppade barnet. Eller också kunde detta få stå på en stol som rycktes undan. Resultatet blev vanligen att hättan, håret och huden lossnade men också att skorven var borta. Samma metod kunde användas mot huvudlöss.

BEFALLNINGSMAN, i mellersta och norra Sverige arbetsledare vid större jordbruk. Jfr. ladufogde, rättare.

BERGHUND. Övernaturligt väsen som brukade höras ge skall i skogen (Värmland).

BIBLIA PAUPERUM ("de fattigas bibel"), medeltida, mycket spridd uppbyggelseskrift med illustrationer.

BINDMÖSSA, kvinnlig, vanligen mindre, styv huvudbonad som bands baktill.

BISCHOFF (tyska Bischof "biskop", här snarast "dryck för biskopar"), dryck av rödvin, vatten, socker och pomerans.

BJUDHAMMARE, brudhammare,  användes vid inbjudan till bröllop. På hammarens huvud fanns i relief brudgummens och brudens initialer. När inbjudaren kom till en gård, slog han med hammaren in dessa i stugans port.

BJUGG, äldre benämning på sädesslaget korn.

BJÖRKSAV tappades på våren av björkar och användes som dryck, även kallad björkdricka, stundom kokad med honung och socker, ibland också nyttjad till ölbrygd. I Göta- och Svealand var det sed att dricka björksav 1 maj - det kallades att dricka märg i benen.

BLAGGARN (av blår och garn), mycket grovt tvåskaftat tyg av blångarn, förr använt till arbetskläder.

BLANDA, vardagsdryck vanligen bestående av sur mjölk och vatten, stundom av vassla, kärnmjölk eller färsk mjölk samt vatten.

BLODIGLAR placerades på värkande eller uppsvällda kroppsdelar för att suga blod därur. Vid tandvärk satte man iglar i munnen. De kunde köpas på apotek, och särskilda blodigelsodlingar fanns.

BOCKSTENSMANNEN, ett manslik från 1300-talet funnet 1936 i en mosse på Bockstens gård i Rolftorps socken, Halland, numera förvarat i Varbergs museum. Hans dräkt är välbevarad; hans kropp var genomborrad med tre pålar för att hindra honom att lämna sin plats och uppträda som gengångare.

BODKNODD benämning på manligt butiksexpedit. Knodd även om person som uppträder drygt och överlägset.

BOMÄRKE, märke eller tecken för en viss släkt eller släktgård, ersatte i viss mån namnteckning och hade samma rättsliga verkan som denna.

BORGARE, urspr. beteckning på stadsinv. som under skråväsendets tid ägde burskap och därmed bl a rätt att vara självständig näringsidkare.

BOVETE (Fagopyrum), i södra Sverige odlad ettårig ört (ej besläktad med sädesslagen), vars frön maldes och användes företrädesvis till gröt.

BRACKA, urspr. i studentspråket nedsättande benämning på borgare; beteckning på person som till sin moral eller karaktär inte motsvarar vad man har rätt att kräva av honom med hänsyn till hans sociala position.

BRINGBÄR o. likn., i södra Sverige namn på hallon.

BRUDFRÄMMA annat ord för brudkläderska.

BRUDPÄLL, duk som under vigselakten hölls över brudparet av brudsvennerna eller brudpigorna eller av dessa båda parter gemensamt. Päll var stundom uppsatt även över brudparets platser vid bröllopsmåltiden.

BRUKSSMÄCKA, kvinna som arbetade som hantlangare åt murare.

BULDAN, grövre vävnad av lin, hampa eller jute, använd till säckar o.d.

BULLE, använd som kärleksmedel, hölls i vänstra armhålan för att därefter ges åt den, vars kärlek man åstundade (se även äpple). På samma sätt kunde en hund göras trogen mot sin husbonde. -Uttrycket "få se på andra bullar" efter ordstävet: Här ska bli andra bullar, sa bagarn, sket i ugnen.

BUNTMAKARE, en pälsmakare, pälsvaruhandlare.

BURSKAP innebar under skråväsendets tid rättighet för innehavaren att som borgare självständigt idka sin näring, såsom handel, hantverk eller sjöfart.

BUSPRÅK (eg. "överläggning med borgerskapet"), fönsterförsedd utbyggnad på rum.

BYALAG, beteckning på det kollektiv som bildades av samtliga jordägare eller jordbrukare i en by.

BYAMAN, vanligen jordägare men stundom även annan jordbrukare i byn.

BYFFÈ (Franska buffet), matsalsmöbel för förvaring av porslin, glas, matsilver mm.

BYFOGDE, ålderman, byns ordningsman som företrädde byn utåt och skötte dess angelägenheter, övervakade ordningen i byn samt kallade till och ledde bystämman.

BYORDNING, stadga som reglerade samarbetet mellan bönderna i den oskiftade byn ang. betesgång, hägnader, tider för sådd och skörd samt andra i byn berörande förhållande.

BYSTÄMMA, sammankomst som hölls med byamännen en eller ett par gånger per år. Viktigast var vårstämman, vanligen hållen 1 maj, då man hade gärdesgårdssyn, beslutade om kreaturens betesgång och andra byns angelägenheter. Bystämman brukade följas av en festlighet.

BYSÄTTNING, inspärrning, på fodringsägarens bekostnad, i gäldstuga (häkte) av den som ådragit sig skuld, till dess denna gäldats eller fodringsägaren givet upp.

BÄDDEN har hos den stora allmänheten intill sen tid bestått av halm eller annat växtmaterial, täckt av en fäll eller trasväv. Över sig hade den sovande ett fårskinn eller ett åkläde. Lakanen är kända sedan 1500-talet men kom hos allmogen i bruk först mot 1800-talets slut och då blott som underlakan. I Sydsverige fanns relativt tidigt bättre utrustade bäddar, med dynbolster o.d.

BÄGARE, slätt dryckeskärl utan handtag, något vidgat uppåt, oftast av metall.

BÄLTESPÄNNARE. Enligt sägnen skall det i Värend i Småland ha varit brukligt att envig utkämpades mellan två knivbeväpnade män som var hopspända med varandra medelst ett bälte. Striden pågick tills endera eller båda blivit dödligt sårade. "Bältespännare" är namnet på skulpturgrupp (i Stockholm och Göteborg) av JP Molin.

BÄNKVÄLLING, en företrädesvis sydsvensk maträtt bestående av hopkokta matrester som samlats under veckan; även benämning på sämre välling av t ex gryn och vatten.

BÄRSTÅNG, transportredskap på vilket gods bars av två personer. En speciell användning hade så stången, nyttjad vid vattenhämtning.

BÄRSÄRKAR ("Björnskjortor"), fornnordisk benämning på krigare som, klädda i björn eller vargskinnspäls, besinningslöst (i bärsärke raseri) vrålande, tjutande och bitande i sina sköldar angrep vad som kom i deras väg.

BÖNHAS, bönås (tyska Böhnhase), i äldre tid person som utövade visst yrke utan att vara ansluten till skrå; i senare tid benämning på fuskare, klåpare eller arbetare i enklare yrken, t ex åkardräng.

C

CHARABANG (franska char-à-bancs), öppen vagn med säten längs sidorna.

CHEMIS (franska chemise), skjorta, linne. Härav shimmy, nodamerikansk dans, populär i Sverige på 1920-talet.

CHIFFONJÉ möbel på låga fötter, försedd med lådor och fack samt utfällbar skrivskiva. Jfr sekretär.

D

DAGG, straffredskap bestående av ett stycke tåg eller rep, ev försett med knutar, brukat mest till sjöss.

DAGSVERKSSKYLDIGHET. Det var vanligt att personer som arrenderade torp och lägenheter inte erlade arrendeavgift utan istället gjorde ett överenskommet antal dagsverken hos jordägaren. Jfr. torp.

DAGVARD, daver, benämning, företrädesvis i Götaland, på måltid som intogs på morgonen eller förmiddagen.

DANNEMAN, allmänt aktad och ansedd man (allmogeman)

DIHORN, horn av nötkreatur använt som diflaska åt småbarn. Öppningen i hornets smalare ände kunde täckas med ett skinn, vari ett mindre hål gjorts.

DISTINGEN, urgammal marknad i Uppsala, troligen landets största och viktigaste, hölls tidigare vid första fullmåne efter trettondagen, senare i början av februari. Jfr diser.

DJÄKNE (urspr. samma ord som diakon), elev vid lärdomsskola.

DOBBEL, äldre benämning på spel med kort och tärning.

DOMAREDANSEN, svensk dans- och sånglek från 1700-talet. En person går inuti en ring av dansande och håller ett brinnande ljus framför ögonen på någon av dessa. Om denne/denna ler som svar på frågan om han/hon har drömt om (äldre:sovit hos) sin käresta/käraste i natt, så måste vederbörande lämna pant.

DOMARRING, stenar placerade i vid ring eller krets ute på marken, finns i anslutning till tingsplatser men torde ha samband med forntida gravskick.

DRABANT, krigsman tillhörande furstes livvakt.

DRAGKISTA, äldre benämning på byrå.

DRANK, biprodukt vid brännvinstillverkning, använd som kreatursfoder.

DRAPA, fornisländsk hyllningsdikt till konungar eller andra framstående personer.

DRITTEL, laggkärl för smör vanligen rymmande 50,75 kg.

DRIVGARN, nät som vid fiske får driva fritt i vattnet. Jfr garn.

DROTS, under medeltiden den högste och konungen närmast stående ämbetsmannen.

DROTT, i högtidligare sammanhang benämning på framstående man, konung, furste eller annan person med stor makt; därav drottning.

DRÖG, släde eller släpa bestående av ett flak på medar för transport av tunga föremål, särskilt stenar.

DYMLING, tränagel, rund stav eller tapp av trä som användes vid sammanfogandet av stockar vid husbygge. Dymlingen drevs in i hål borrade i de stockar som skulle fogas ihop.

DÖDSUR, folkligt namn på trägnagare (Anobiidae), skalbaggar vilka frambringar ett ljud som påminner om en klockas tickande. Man har tagit detta ljud för varsel om dödsfall.

E

EGGJÄRN. Kniv, yxa och lie var vanliga skyddsmedel mot onda makter. En kniv i dörrposten, en yxa i tröskeln eller ett lieblad i väggen hindrade dessa att komma in. Jfr stål.

EKARTÉ kortspel för två personer.

EKSTOCK, eg. benämning på båt, eka, som tillverkats av en stock av ek.

ELDHUS, ålderdomlig fäbodstuga med eldstad mitt på golvet, utan skorsten men med öppning i taket för röken. Eldhusen, av vilka en del har varit i bruk ännu under innevarande århundrade, representerar ett bostadsskick som tillhör forntiden men som här bevarats till våra dagar.

ELDSLAGNING, då stål slogs mot flinta, så att den därvid uppkomna gnistan hamnade i lättantändligt fnöske, var det vanliga sättet för eldgörning ända fram till dess tändstickor kom i bruk under förra århundradet. Jfr nödeld.

F

FADERMÖRDARE, urspr. benämning på en i Frankrike mot 1700-talets slut uppkommen hög, styv manskrage med skarpa, snett uppåt riktade hörn, senare i Sverige om hög krage i allmänhet.

FALKÖPINGS STAD kallades förr Nasko.

FALLRÅG, råg som odlades på svedjefall. Jfr svedjebruk.

FAMN, längdmått 1,7814 m.

FARÄNGLADAGEN, dagen efter trettondagen, då änglarna lämnade Betlehem.

FASTAGE, större laggkärl, vanligast använt för våta varor.

FASTINGEN (eg. fastetingen), stor marknad (i samband med ting under fastan) i Kristinehamn, då järn, trä och spannmål m.m. salufördes.

FAT, rymdmått, för våta varor, lika med åm, 157 l.

FATBUR, fatabur (till fat "klädesplagg"), byggnad som fanns vid större lantgårdar för förvaring av kläder och andra värdefullare föremål; även benämning på förrådsrum i hus. Jfr härbre, stolpbod.

FATTIGAUKTION. För att få fattighjonen utackorderade till enskilda hem anordnade kommunen auktion på dem. Hjonen ropades ut, och spekulanterna hade att bjuda under varandra- den, som åtog sig att mot lägsta ersättning föda ett hjon ett år framåt, fick hand om detsamma.

FATTIGKLUBBA, tiggarklubba. Det ålåg tiggaren, när han kom till en by, att hämta klubban i den gård, som senast hade hyst en sådan gäst, och föra den med sig till nästa gård. På så sätt reglerades de olika gårdarnas underhållningsskyldighet gentemot tiggarna.

FATTIGVÅRDEN var förr så utformad att de behövande antingen sattes i fattigstugan eller fick sitt uppehälle genom rotegång eller blev utackorderade (se fattigauktion) eller fick tillstånd att tigga.

FEGLJUS var lyse som varslade om död. Feg var beteckning på den som snart skulle dö. Fegljuset brukade visa sig men hastigt försvinna, och dess förekomst kunde inte förklaras på naturligt sätt.

FEMUDD, pentagram, femuddig stjärna, figur som ristades in eller på annat sätt utmärktes på föremål som man ville skydda mot onda makter. Den borde ritas i ett enda drag, dvs utan avbrott. Jfr hexagram.

FJÄRDING, rymdmått, för våta varor 31,41, för torra varor 18,32 l.

FJÄRDINGSVÄG, 1/4 av en gammal svensk mil, 2,672 m.

FLAKVAGN, fyrhjulig transportfordon med plant eller nästan plant flak beläget över hjulen.

FLAMSKVÄVNAD, mönstrad vävnad kännetecknad bl a av att varpen består av lin och inslaget av ullgarn.

FLINTA, mineral bestående av kiselsyra, lätt att bearbeta, användes i forntiden för framställning av vissa vapen och redskap. Ännu i sen tid har flinta nyttjats vid eldslagning.

FLINTLÅSGEVÄR, gevär vari krutet antändes med gnista som skapades av friktionen mellan flinta och stål. Flintlåset uppfanns på 1600-talet, och ännu på 1800-talet användes i vårt land därmed utrustade gevär.

FLYTTNINGSDAG för tjänstefolk var 24 oktober. Då började också friveckan. Jfr fardag.

FLÅBUSE, flått, benämning på person som hade till uppgift att slakta och flå hästar.

FLÄDERTE, avkok av flädern blommor, användes som svettdrivande medel vid förkylning.

FOGSVANS (tyska Fuchsschwanz "rävsvans"), ett slags handsåg.

FORBÖNDER benämndes sådana bönder som, företrädesvis vintertid, transporterade varor på förtjänst, främst kol, malm och järn åt järnbruken samt handelsvaror åt städernas köpmän. Detta kallades köra foror.

FOTOGENLAMPAN kom i bruk på 1860-talet och användes snart överallt för inomhusbelysning, i städerna även för belysning utomhus. Den ersattes först i början av 1900-talet av den elektriska lampan.

FOTSACK (till tyska Sack "säck"), ett stycke skinn som spändes fast i ett åkdons framkant och till skydd drogs upp över de åkandes fötter och ben.

FRANSOSEN, benämning på syfilis. En man troddes bli fri från denna sjukdom, om han kunde överföra den på en kvinna och helst en som var mö.

FRANSÄS i Sverige under 1800-talet förekommande dans med rätt invecklade turer.

FREDSLÖSHET. Den, som på grund av grovt brott förklarats fredslös, stod utanför lagen, berövades all sin egendom och kunde ostraffat dödas av vem som helst. För honom återstod endast att lämna landet eller framleva sitt liv i skogarna. Av medeltidslagarnas bestämmelser angående fredlöshet fanns rester kvar i senare lagstiftning ända fram till 1864.

FRIMURARE, enligt folktron personer som tillfångatog och slaktade människor samt sände köttet till hundturken. De höll till i städerna och försökte locka godtrogna landsbor in i sina hus för att slakta dem.

FRIVECKAN, slankveckan, sista veckan i oktober då tjänarna hade ledigt från arbetet. Nya tjänster tillträddes vanligen 1 november.

FYRK, i äldre tid mynt av växlande värde, senare beteckning på obetydlig slant.

FÅLLBÄNK (till fålla "vika", jfr fåll "veck"), möbel, i hopfällt skick bänk eller skåp, i utfällt skick säng.

FÅRFIOL, torkat fårlår med kvarsittande lägg.

FÄLAD, skånsk benämning på för en by e.d. gemensam betesmark.

FÄLTSKÄR, urspr. inom krigsmakten verksam utövare av läkaryrket; senare även med enklare praktik, tandutdragning o.d. sysselsatt person.

FÖRNING. Vid större festligheter, särskilt bröllop och begravningar, förmådde inte inbjudaren att hålla det ofta mycket stora antalet gäster med förtäring, i synnerhet som festerna vanligen varade i flera dagar. Gästerna bidrog därför till kosthållet med förning, mestadels bestående av matvaror, sällan av drycker. Det förekom att dessa förningar bokfördes av värdfolket med tanke på att det en annan gång kunde bli dess tur att lämna förning. Blev det mat över, kunde gästerna få bakförning med sig hem. För förningen fanns särskilda förningskorgar.

FÖRTENNARE. Nytillverkade kärl av koppar och mässing måste förtennas, och äldre kärl behövde förtennas på nytt. Som förtennare uppträdde på landsbygden kringfarande tattare och zigenare.

G

GAFFELN synes ha varit känd som ätredskap redan på 1400-talet i Italien, men först under 1600-talet kom den i bruk inom de högre stånden i Europa. I Sverige började den användas mera allmänt först långt in på 1800-talet. Dittills hade man rett sig med kniv och sked samt fingrarna.

GALJE, ställning för hängning av brottslingar, fanns vid åtskilliga centralorter, varom namn som Galgbacken och Galgberget fortfarande vittnar. Hängningsstraffet avskaffades, utom i krigslagarna, 1858.

GALJFÅGEL, urspr. namn på korpen som åt av liken i galjen; senare skälm, lustigkurre.

GALOPP, dans, särskilt populär mot 1800-talets slut.

GAMMEL-ERIK, folklig benämning på djävulen.

GARDINER användes i de högre ståndens bostäder redan på 1700-talet men kom i mera allmänt bruk först under 1800-talet, då husen fick större fönster än tidigare.

GATLOPP, i äldre tid en art av militär bestraffning, varvid den dömde skulle passera mellan två manskapsled och av varje man få ett rapp med en käpp, urspr. dödsstraff.

GAVOTT, dans av fransk härkomst, kännetecknad av sirlighet och behagfulla rörelser.

GESÄLL (eg. "rumskamrat"), under skråtiden arbetare inom hantverket vilket efter utfört prov, gesällstycke, erhållit gesällbrev.

GIGA, ett slags medeltida stråkinstrument, i senare tid benämning på fiol.

GIGG, öppet åkdon med två höga hjul och med säte för två personer.

GILLER, redskap för djurfångst med en tyngd som faller ned, då gilleranordningen vidrörs.

GLASÖGON, brillor, kom ute i Europa i bruk under 1200- och 1300-talen och är i Sverige kända sedan 1400-talet.

GLÖDHOPPA, glödkaka, bröd som gräddats på glöd.

GNIDELD, eld för magiskt bruk, åstadkoms genom att två trästycken gneds mot varandra. Jfr nödeld.

GODRÅN, bakverk, småbröd, våffla, i äldre tid mycket uppskattad maträtt och godsak.

GRINDSLANT. I äldre tid var det vanligt med grindar över landsvägarna vid gränserna mellan olika byars och gårdars ägor m.m., till stort besvär för de vägfarande. Det förekom att barn vaktade vid dylika grindar för att som grindöppnare förtjäna en slant. Det hände också att förnäma personer lät en gosse löpa före skjutsen för att öppna grindarna.

GROBLAD ört vars blad ansågs ha en läkande verkan på sår och framförallt egenskapen att ur dylika dra ut föroreningar och var. Ett annat namn på denna växt var läkeblad.

GRYTFOT, ställning av järn över elden på härden att ställa grytor och pannor på.

GRYTKROKAR, järnkrokar med handtag, använda till att lyfta gryta av elden.

GRYTVINDA, anordning med svängbar arm med vilken en däri hängande gryta kunde placeras över elden på härden.

GRÅSALVA, salva av ister och kvicksilver varmed huvudet smordes in mot löss.

GRÅVERK, ekorrskinn, tidigare en viktig handels och exportvara. För vissa nordliga svenska landskap var skatten i äldre tid fastställd i ekorrskinn.

GRÖNT var giftets färg. Giftiga apoteksvaror har markerats med grön färg.

GRÖPE, grovmalen spannmål av olika sädesslag använd till foder åt husdjur, särskilt svin och höns.

GUBBE, samling av 3-5 sädeskärvar, lutande mot varandra, uppställda till tork.

GUDSDOM, metod att låta högre makter avgöra om en anklagad var skyldig eller oskyldig. Jfr bårprovet, järnbörd, vattenprovet.

GUDSLÅNET, folklig benämning på födan.

GULBENING kallades en nybliven medlem i en sammanslutning, likaså den som för första gången deltog i ett göromål eller ett företag. Det var brukligt att denne skulle bestå kamraterna en gulbenskanna. Bruket var infört från kontinenten.

GULT var falskhetens färg.

GÅRDSRÅ, vanligen ett väsen av obestämd men till sin karaktär besläktat med tomten, vilket ansågs tillhöra gården och troddes se till att ordning och goda förhållanden rådde där. Undantagsvis kunde gårdsrået dock vara ett djur, såsom tomtorm eller groda.

GÄLL, äldre ord för pastorat.

H

HACKELSE, kreatursfoder av sönderhackat hö, halm o.d., tillrett som blötfoder.

HACKTRÅG av trä fanns i alla hushåll och användes att hacka kött o.d. i, särskilt vid korvtillverkning. Hackelsen utfördes med särskilda hackknivar.

HAGELPUNG, pung av skinn vari hagel förvarades vid jakt. Den var vanligen försedd med en anordning varmed haglet kunde mätas ut i lämpliga portioner. Jfr kulpung.

HAMLING, i Sydsverige beskärning av lövträd, varvid lövet användes till kreatursfoder och veden till bränsle.

HANDKAMMARE, förvaringsrum för kläder, sängkläder och andra förnödenheter.

HANDKLÄDE, långsmal linneduk som bl a användes till att pryda eller bära likkista med men även som omslag till psalmboken vid kyrkobesök; handduk, vit näsduk tillhörande prästdräkten.

HANDSÖL, vanligen de första pengar som en försäljare fick in på dagen. Ordet är inte besläktat med "öl" utan kommer av ett fornsvenskt handsal som betyder "gåva" i handen. Man borde spotta på handsölet för att få tur i dagens affärer.

HARG, benämning på forntida hedniskt offeraltare av sten; offertempel. Ingår i vissa ortnamn, t ex Torsharg (nuv. Torshälla) och Odensharg (nuv. Odensala)

HARKA, krattliknande men kraftigare redskap med några få klor eller pinnar av järn att riva med i jord, gödsel, kolmila o.d.

HARNESK, en krigares rustning, vanligen av järn eller stål.

HARPA, galler för sortering efter storlek av grus, koks m.m.

HARSKRAMLA, skrammelanordning av trä som var avsedd att skrämma upp hare men som också användes att driva kreatur med. Den kallades i Sydsverige horsas kärra ("hästskramla"). Jfr ringstav.

HEDNING. Ett nyfött barn var hedet, tills det blev döpt, och måste under tiden skyddas mot ont, särskilt mot trollen (se bortbyting). Även den nyblivna modern betraktades som heden, till hon blivit kyrkotagen.

HETVÄGGAR (tyska Heetweggen "varma kilar", dvs kilformiga vetebullar), äldre benämning på semlor, fastlagsbullar.

HEXAGRAM (av grekiska hex "sex" och gramma "skrift", tecken) Sexuddig stjärna bildad av två liksidiga trianglar, även kallad Davidstjärna, symbol för judendomen. Jfr femudd.

HILLEBARD, vapen bestående av en stång som i ena änden var försedd med ett yxblad, en spjutspetsliknande stötklinga samt en yxbladet motstående hulling eller pik. Vapen för fotfolket under 1500-1700-talen.

HIRD, forntida benämning på en konungs eller hövdings följe av krigare, livvakt.

HIRSCHFÄNGARE, kort jaktsvärd, ett mellanting mellan värja och dolk, använt till att avliva ett sårat eller fångat jaktbyte, modesak under 1700-talet. Upptill på baljan fanns särskild behållare för kniv och gaffel.

HJÄLPHUSTRU yrkesbeteckning för gift kvinna som arbetade med tvätt, skurning och städning hos välsituerade familjer i städerna. Jfr skurgumma.

HOLMGÅNG, i fornnordisk tid envig, tvekamp. Ursprungligen utkämpad på holme.

HOMMA, ryssja för ålfångst.

HORN. Av kreaturshorn framställdes diverse bruksföremål bl a blåsinstrument och dryckeshorn, korvhorn, kruthorn, dihorn och skedar.

HORUNGE var den gängse beteckningen på barn till ogift moder; även benämning på den sista kärven som bands på åkern vid skörden.

HOSOR, byxor, strumpor.

HOV, benämning på forntida hedniskt tempel. Ordet har bevarats som ortnamn eller som ett led i sådana namn.

HUDSTRYKNING, hudflängning, spöstraff, prygel med spö eller ris.

HUNDTURKEN var enligt folktron ett folkslag som levde av människokött vilket levererades bl a av frimurarna i Sverige. En hundturk var till hälften skapt som en hund, till hälften som en människa.

HUSAGA, aga som av husbondefolket tilldelades tjänare. Rätten att aga underlydande avskaffades 1920.

HUSMAN, i södra Sverige lantarbetare som bodde i eget hus men inte hade egen jord. Han försörjde sig i regel genom arbete hos bönderna men hade en friare ställning än stataren. Jfr Backstuga.

HÄRBRE (av härbärge), förvaringsbod, visthus. Jfr fatabur, stolpbod

HÄRK, kastrerad rentjur.

HÄSTEN var bondens ögonsten. Den fick det bästa fodret, och den utfodrades av husbonden själv, medan skötseln av nötkreaturen och övriga djur kom på kvinnornas lott. Vid den årliga kapplöpningen från julottan fick bonden tillfälle att pröva sin häst gentemot grannarnas. En nyinköpt häst borde föras in i stugan och fram till den öppna spisen för att vädra över glöden.

HÖKARE, matvaruhandlare.

I

INHYSESHJON var den som bodde i annans hus eller hushåll, dvs. som inte ägde sin bostad.

INOMHUSBELYSNING. Den huvudsakliga belysningen i stugan kom från elden i den öppna spisen. Därutöver kunde man lysa sig med torrvedstickor, med s.k. dankar av talg eller i vissa trakter oljelampor, senare även med fotogenlampor. Under sommaren skulle människorna emellertid reda sig utan lyse - de borde gå i säng vid dagsljus. Härmed började de vanligen vårfrudagen (25/3) och fortsatte till mikaelsmässan (29/9), då lyse fick användas på nytt.

IRRBLOSS, se lyktgubbe.

ISLANDSLAV användes ännu under senare delen av 1800-telet och särskilt nödåren i slutet av 1860-talet till bröd, sedan den rengjorts, torkats och malts. Jfr lavar, nödårsmat.

ISLÄGGAR, skridskornas föregångare, förfärdigade av företrädesvis häst- eller nötkreatursben. Den åkande sköt sig fram med en stav eller pik, och läggarna lyftes inte från isen.

J

JORDEMODER, jordegumma, kvinna som före barnmorskornas tid anlitades vid förlossningar. Benämningen antas ha uppkommit av att hon tog upp barnet från jordgolvet, där det fötts.

JORDPÄRON, äldre benämning på potatis, även jordäpple har förekommit.

JORDSTUGA, bostad delvis ingrävd i backsluttning, ibland med bergsida som bakre vägg. Jordstugor förekom som bostäder för fattigt folk ännu under 1800-talets senare hälft.

JULBLOSS, stundom placerade på långa stänger, användes som lyse vid färden till julottan. Utanför kyrkan kastades blossen på marken, så att där bildades ett bål, vid vilket kyrkobesökarna kunde värma sig.

JULGRANEN, som införts till Sverige från kontinenten, förekom inom de högre stånden under 1700-talet men blev mera allmän i landet först under 1800-talets senare del.

JULHALM bar husfadern på julaftonen in i stugan och bredde ut på golvet. Efter julmåltiden brukade barnen och ungdomarna roa sig med lekar i denna halm, och det förekom att allt husets folk julnatten sov i densamma.

JULHÖG. Vid julmåltiden fanns på bordet vid varje tjänares och barns plats en julhög. Den bestod vanligen av olika slags bröd, kanske också en liten ost eller annat gott, men den fick inte röras nu. Julhögen betraktades som vars och ens privata egendom, och tjänarna hade rätt att ta den med sig till sina föräldrahem.

JUNGFRUBUR, förr benämning på yngre ogifta kvinnors bostad.

JÄRNBÖRD, ett under medeltiden vid grövre brott förekommande prov som innebar att den misstänkte skulle barfota gå över glödande plogbillar eller bära ett glödande järnstycke. Om vederbörande kunde utföra detta utan att bli bränd, togs det som bevis för hans eller hennes oskuld.

JÄRNNÄTTER kallades kyliga sommarnätter, då risk föreligger att grödan skadas av frost. De anses infalla vid olika tider i olika trakter, i t ex Mellansverige i början av juni, i andra landsdelar senare.

JÄRTECKEN, omen, förebud, tecken (företrädes på himmelen) som bådar märkliga och i människolivet djupt ingripande händelser, såsom krig, epidemier och andra hemsökelser.

JÄTTEGRYTOR, grytliknande naturbildningar i berg, uppkomna genom nötning av stenar som hållits i rörelse av virvlande vatten.

JÄTTEKAST, större sten eller stenblock i närheten av kyrka, skall enligt en vanlig sägen ha kastats mot kyrkan av jätte som ej tålde kyrkklangen.

JÖSSEHÄRADSPOLKA (efter Jösse härad i Värmland), folkdans kännetecknad av häftiga rörelser och andra moment som inte är i förväg bestämda.

K

KADRILJ, sällskapsdans besläktad med fransäsen.

KAFFEGÖK, kaffe blandat med brännvin eller konjak. Jfr. Kaffehalva, gök, uddevallare.

KAFFEHUS, lokal där man kunde dricka kaffe och träffa bekanta. Kaffehus är i Sverige kända från 1700-talets förra hälft.

KAFFET blev känt i Sverige i slutet av 1600-talet, men bruket därav har i olika omgångar varit förbjudet, senast åren 1817-1822. Det kaffe, som använts av allmogen, har ofta varit uppblandat med rostad säd, vanligast råg.

KALESCH, lätt fyrhjulig vagn med sufflett och två mot varandra ställda säten.

KALK, ölkalk, äldre dryckeskärl på fot, vanligen svarvat ur trä.

KALLSKÅL, kall dryck av vin, vatten, citron och socker; dryck av öl och sirap, som bjöds vid ungdomens danstillställningar, med däri simmande bullar eller skorpor; efterrätt av svagdricka och sirap med smått skurna brödbitar.

KALVOST, kalvdans, av råmjölk beredd maträtt.

KAMS, se palt.

KARBAS, urspr. benämning på piska av läder, senare även på andra liknande straffredskap.

KAROSS, fyrhjulig vagn för personbefordran. Sjuglasvagnen, som används i Stockholm vid introduktionen av främmande sändebud, är en kaross.

KARVSTOCK, trästicka eller käpp på vilken bokföring skedde genom att tecken eller märken skars in. Den användes bl a i bysamhället för kontroll av de enskilda böndernas fullgörande av sina skyldigheter.

KASTVED, vanligen sådan ved som levererades till hushållen. 1 m lång, tidigare även 2,5 fot (femkvartersved).

KATSA, fiskeredskap vanligen bestående av i sjöbotten nedsatta spjälor och försett med ledarm, så att fisken leddes in i en hägnad, varur den kunde tas upp.

KAVELBRO, väganläggning över sankmark bestående av bl a ett undre lager av stockar i vägens riktning och däröver ett lager timmer, kavlar, på tvären.

KILMÖSSA, äldre, vanlig kalottliknande huvudbonad för män, sydd av kilformade tygstycken.

KIMNING, benämning på viss ringning med kyrkklocka, bl a genom slag med en sten.

KIPPSKODD. Att gå kippskodd innebar att man gick utan strumpor i skorna, något som var vanligt sommartid. Jfr skohö.

KISTBREV, enkla färgtryck, träsnitt, oftast med religiösa eller historiska motiv, avsedda att fästas på insidan av locket till de förr vanliga förvaringskistorna, särskilt populära under årtiondena omkring 1800.

KJORTELSÄCK. På insidan av kvinnans kjol fanns, med öppning utåt, en ficka kallad kjortelsäck. Till barn, vars vilja inte överensstämde med de vuxnas, sade man: "Din vilja sitter i mors kjortelsäck".

KLARSKINN, torkat fiskskinn (ålskinn) som vid kaffekokning lades i pannan för att göra kaffet klarare.

KLÖVJNING, transport av börda vilande på ömse sidor av ryggen på ett lastdjur.

KNOSTER, tung slägga för krossning av sten.

KNÄSÄTTA (godkänna, antaga, fastslå) är eg. ett begrepp som avser det fornnordiska bruket att husfadern tog ett nyfött barn i sitt knä, därmed erkännande det som sitt eller i förekommande fall upptagande det som fosterbarn.

KOGUBBE, ladugårdskarl, man som hade ansvaret för ladugården och kornas skötsel, vanligen med mjölkningsskyldighet för hustrun.

KOLBULLAR, maträtt hos skogsarbetare, lagad av vatten, mjöl och salt samt gräddad i fläskflott.

KOLERA. En koleraepidemi med mycket hög dödlighet utbröt 1834 i Göteborg och spred sig snabbt över landet. På en del håll inrättades särskilda kolerakyrkogårdar. Även senare har kolera förekommit i landet men då i mindre omfattning. Medel mot sjukdomen var både i städerna och på landsbygden bl a rökning med tjära och förtäring av brännvin.

KOLTEN, som ännu under medeltiden utgjorde den vanliga dräkten för vuxna, har levat kvar som ett plagg för barn ända in på 1900-talets första hälft och då burits av både gossar och flickor under de första levnadsåren.

KOMMOD, möbel i form av ett långt skåp med utrustning för den personliga hygienen, tvättfat, nattkärl o.d. Även kallad lavoar.

KONSERVERA HUSET (eller änkan) sades en präst göra, då han gifte sig med en prästänka och samtidigt efterträdde hennes avlidne man i ämbetet. Samma uttryck användes, då en hantverkare övertog en avliden kollegas rörelse och hustru.

KOPPNING, behandlingsmetod vid diverse sjukdomar och åkommor. I patientens hud skars med ett särskilt redskap ett hål. Över detta placerades ett horn, kopphorn, eller annat lämpligt kärl. Genom hornets spets sög man nu luften ur hornet, varvid blod strömmade in i detta. Samma effekt kunde uppnås med ett i förväg uppvärmt horn (utan öppning i spetsen) - vid avkylning minskade trycket däri och sögs blod in. Ännu en metod var att antända en ulltapp i ett glas som hölls över koppningsstället.

KRAKE, benämning på till tork uppsatt samling sädeskärvar, av samma typ som snes.

KRAMVAROR, smärre handelsvaror av skiftande slag, textilier, föremål av metall o.d., specerier m.m. Specerihandlare kallades för kryddkramhandlare eller kryddkrämare. Jfr kryddbod.

KRANSÅGNING, innebar att en stock, som lagts på en hög ställning, sågades till plank av två man, av vilka den ene befann sig uppe på ställningen och den andre därunder.

KRINOLIN (till franska crin "tagel"). Mot mitten av 1800-talet brukade damerna bära flera underkjolar för att hålla den yttre kjolen vid och utspänd. I samma syfte användes en underkjol stoppad med tagel. Denna ersättes med en ställning av rotting eller stålfjädrar, och så skapades den under 1850- och 1860-talen nyttjade krinolinen.

KRÖSON, dial. namn på lingon.

KUBBSTOL, från förhistorisk tid känd stol som i ett stycke har framställts ur en stock. Har ännu i sen tid brukats i mellersta och norra Sverige.

KUTTING, mindre laggkärl för sill och strömming, flytande varor m.m.

KYRKSTÖTEN, kyrkväktaren, ansvarade för kyrkolokalens skötsel och ordningen i kyrkan. Benämningen kyrkstöt kom av att han hade en, stundom med skramlande ringar försedd, stav med vilken han genom en stöt i golvet eller med ett slag kunde väcka den som sov under gudstjänsten.

KÅDA av företrädesvis gran men även av tall användes dels till för att tugga (ungefär som tuggummi) - tugg-kåda förekom som gåva ungdomar emellan och som handelsvara - dels som plåster på sår, därvid ev. blandad med vax eller talg.

KÅLGÅRD, ordet vanligen använt om köksträdgård. Jfr kryddträdgård.

KÅSA, dryckeskärl, vanligen av trä, med två stundom olikformade handtag.

KÄLLDRICKNING. I huvudsakligen Götaland på midsommaraftonen, i det övriga Sverige på trefaldighetsaftonen på kvällen brukade ungdomen bege sig till en källa, helst nordrinnande, för att dricka dess vatten som då ansågs vara hälsobringande. Dans kunde förekomma omkring källan.

KÄRVE, band, i södra Sverige nek, en bunt säd sammanhållen av ett band. Vid skörden samlade upptagerskan ihop ett fång av den skurna säden med axen vända åt samma håll och knöt därom ett av strån virat band. - Ordet kärve kunde också beteckna en knippa kvistar med löv: lövkärve.

KÖLNA, torkhus för säd, malt och lin. Jfr bastu.

KÖPSKÅL, festlighet med skåldrickande för säljare och köpare efter avslutad affär.

L

LADUFOGDE, i södra Sverige arbetsledare vid större jordbruk. Jfr befallningsman, rättare.

LAKEJ, i äldre tid betjänt; numera person som okritiskt tjänstgör hos maktägande klass eller krets.

LANDBONDE, brukare av annans jord, arrendator.

LANDÅ, finare fyrhjulig, med fjädrar utrustat åkdon med suffletter, fönster och två säten. Har sitt namn efter den tyska staden Landau.

LAVAR och mossor av olika slag användes för skilda ändamål: att beredas till bröd och gröt i nödtider, att ha till foder och strö åt kreaturen, att färga garner och vävnader med, att torka golvet med vid skurning, att lägga mellan inner- och ytterfönster samt att täta väggar med.

LEKATT, vessla, rösvessla, rötvessla, ett farligt djur som kunde orsaka sjukdom hos människor och djur, som sprutade etter och som kröp in i öronen på kreaturen.

LIMSPÖ, limstång, ett spö som var bestruket med s.k. fågellim och som användes vid fångst av mindre fåglar med antingen sädeskorn eller en fågel som lockmedel.

LINBRÅKA, linbråta, redskap vari linstjälkarna knäcktes för att skävorna (de vedartade delarna) skulle lossna.

LIVSTYCKE, klädesplagg närmast liknande väst, har som underplagg och som fäste för strumpebanden använts av barn långt in på 1900-talet, då ofta knäppt i ryggen.

LJUNG användes förr i karga trakter eller vid missväxt till foder åt fåren och strö åt kreaturen samt, där skog saknades, till bränsle. Att ta in ljung till prydnad bådade fattigdom.

LODBÖSSA, gevär av äldre typ, mynningsladdare som laddades med lod (blykula).

LOFTBOD, byggnad i två våningar med i varje våning två rum utan inbördes förbindelse. Ingångarna till rummen var belägna på byggnadens långsida, på övre våningen i en svalgång. Rummen användes huvudsakligen som förrådsutrymme men även som sovplats sommartid.

LYCKA, mindre, ev. inhägnat, odlat område på lantgård e.d.

LYCKOSTRÅ. Midsommaraftonen på kvällen skulle flickan tigande gå ut i en rågåker och knyta olikfärgade trådar med skilda betydelse om ett antal ax. Det kunde bli ett "lyckostrå", ett "giftasstrå" och ett "dödstrå". Om något strå under natten växt mera än de andra, kunde man därav dra slutsatser om framtiden.

LYKTTÄNDARE, benämning på person som hade till uppgift att tända och släcka lyktorna i staden.

LÖSKNING. Att löska någon, dvs. plocka bort lössen ur huvudet, är en syssla som utövats i vårt land ännu under 1900-talet.

M

MAJGREVE. Under medeltiden och i början av nya tiden förekom i städerna ett bruk att utse en s.k. majgreve, vilken som symbol för sommaren fick göra sitt intåg i staden. Skråna och skolorna hade sina egna majgrevar.

MAKASSAROLJA, hårmedel med namn efter staden Makassar på Celebes. Till skydd för möbler mot denna olja användes antimakasser.

MALT till ölbrygd bereddes på följande sätt. Säd, vanligen av korn, lades i vatten och fick svälla. Därefter togs den upp och breddes ut för att gro, varpå den torkades i bastun eller kölnan för att sedan malas.

MANGÅRD, på lantgård den del av gårdsanläggningen som omfattar manbyggnaden med ev. tillhörande hus jämte gårdsplan. Jfr fägård.

MARSK (av marskalk), under medeltiden och fram t.o.m. 1676 en av rikets högsta ämbetsmän. Ordet har intill sen tid levat kvar i fodermarsk, stallförman.

MATDAG. Fattiga studerande kunde ha matdagar hos borgarfamiljer, vilket innebar att de hos dem fick äta ett mål mat gratis en eller flera dagar i veckan.

MATLEDA synes ha varit ganska vanlig åkomma. Den botades bl a genom bortmätning eller genom att vederbörande åt löss eller åt tillsammans med en hund eller gris.

MATTAVLA, benämning på i Sydsverige nyttjat lågt, ungefär alnshögt bord, vid vilket allmogen intog sina måltider.

MATTOR, trasmattor, på golven började förekomma mera allmänt först mot 1800-talets slut. Tidigare hade man till högtiderna brukat strö hackat en- eller granris på golvet, till julen i regel halm, och även mattorna var till en början blott för högtidsbruk.

MIDAFTON, medafton, merafton, måltid mellan middagen och kvällsmaten.

MJÖD, jäst dryck framställd av honung och vatten, med eller utan tillsats av humle och malt.

MORGONGÅVA, urspr. gåva som mannen lämnade hustrun på morgonen efter bröllopsdagen och som var avsedd till hennes försörjning, om hon blev änka - hustrun hade ingen äganderätt till mannens bo. Bestämmelserna om morgongåvan har flera gånger ändrats och sedermera (1920) helt avskaffats.

MOROTSPANNKAKA tillreddes av stötta morötter med tillsats av mjöl och mjölk samt gräddades i ugn.

MOTTI, hårdkokt gröt, nävergröt.

MULLBÄNK, jordstång upplagd mot ut- eller insidan av husvägg, i det senare fallet överbyggd med bänk; snusportion som hålls i munnen innanför underläppen.

MULLÖGA (av mund "hand" och "lög" bad), äldre benämning på handfat, tvättfat.

MULTER o likn., dial. namn på hjortron. -Mylta, hjortronsylt.

MUMMA, dryck tillblandad av porter och pilsner samt sockerdricka e.d.

MUNSKÄNK, ämbetsman vi hov med uppgift att servera konungen drycker samt smaka på hans mat.

MUSKÖT. På 1500-talet tillkommet handeldvapen, varur senare geväret har utvecklats.

MYR- OCH SJÖMALM, huvudsakligen järnmalm som fällts ut ur vattnet i mossar, kärr och sjöar och som utnyttjades långt innan man började bearbeta bergmalm.

MÄRGEL, jordart rikt på kalciumkarbonat, användes under 1800-talet som jordförbättringsmedel i Sydsverige, varom ett stort antal märgelgravar fortfarande vittnar. Jord, där märgel påförts, gav till en tid större skördar, men så småningom sjönk avkastningen. -Ordspråk: Märgel gör rik far och fattig son.

MÖBLERINGEN av stugan i gammal tid utmärktes bl a av att de flesta föremålen var väggfasta - det gäller sängar, bänkar och skåp. De lösa möblerna tillhör en tid då man började utnyttja flera rum än stugan.

MÖKVÄLL var den vanliga benämningen på den fest (möhippa) som bruden höll för sina flickvänner kvällen före bröllopsdagen. Då åts mögröten. Jfr svenkväll.

MÖRDING, se myling.

MÖTE. Käringmöte och tiggarmöte, kattmöte och ekorrmöte men även möte med andra klodjur bådade otur. Karl- och hästmöte bådade tur.

N

NATTSTOL, klosett för nattbruk, stol oftast med rygg och armstöd, med sits som en klosettfjöl samt med en hink därunder.

NATTSÄCK, resväska av tyg eller läder eller av med tyg överklätt läder, i förekommande fall rikt broderad, avsedd för förvaring av klädespersedlar o.d. Jfr kappsäck.

NJALLA, hos samerna förvaringsbod för bl a renkött, volken var placerad på en stolpe som vanligen bestod av en över manshöjd kapad trästam.

NOANAMN, vetenskaplig term för namn eller ord som används i stället för den riktiga eller vanliga beteckningen, t ex Skam eller Horn-Per för djävulen och tasse eller gråben för varg.

NYING, stockeld, bestående av två på varandra lagda trästammar, mellan vilka särskilt brännbart material, torrvedsstickor o.d. anbragts.

NÖDELD tändes som skydd mot sjukdomsepidemier eller andra faror. Därvid användes gnideld eller vrideld, dvs. eld som tändes på ålderdomligt, ej längre brukligt sätt. Jfr eldslagning.

NÖDÅRSMAT. Under tider av missväxt och därav följande nöd måste människorna söka sig födoämnen som eljest inte nyttjades. Man beredde mat av halm, agnar, höfrö, ljung, syreväxter, potatisblast, svinmålla, kvickrotens rötter och annat liknande. Gamla kreatursben letades fram och maldes osv. Nödbröd bakades av tallbark och sädesmjöl. Även vissa lavar användes till brödberedning.

O

OFFERKAST, varp, vård, bildades, där någon hade mördats eller på annat sätt ljutit döden, då de passerade stället, kastade en pinne eller en sten på den plats där tilldragelsen ägt rum.

OMNIBUS, se hästspårvagnar = infördes 1877 i Stockholm och 1879 i Göteborg.

ORLOVSSEDEL  (till orlov "lov, tillåtelse"), intyg om att arbetstagare är fri från tidigare anställning samt vitsord om arbetsförmåga och uppförande.

OXDANSEN, välkänd svensk folkdans som dansas parvis av män.

OXDRIFT. Kreaturshandlare köpte på landsbygden och på marknaderna upp djur som sedan drevs till städerna för slakt. Särskilt bekanta är oxdrifterna från Småland till Stockholm.

OXE, kastrerad tjur. Oxar föddes upp antingen till slakt (se oxdrift) eller till dragare. Dessa senare ersattes så småningom på de flesta håll av hästar, innan bilar och traktorer kom i bruk. Även kor har använts som dragare ännu i sen tid.

OÄKTA BARN. Som oäkta, vanligen förkortat oä, betecknades i kyrkobokföringen varje barn som födds utom äktenskapet. Ett dylikt barn blev ringaktat, och skammen kunde följa personen hela livet. En yngling av oäkta börd kunde t ex inte bli antagen som lärling inom ett skrå.

P

PAGE, gosse av förnäm börd som tjänstgjorde vid furstehov samtidigt som han där fick sin fostran. Jfr Sven.

PALT, maträtt i form av klimpar eller bullar av mjöl och blod, ibland även råriven potatis, samt talg eller ister, kokade i saltvatten. Kallas i vissa trakter kams.

PAMP, huggvärja, sabel.

PATA, anordning för fiskfångst i rinnande vatten varvid fisken leds in i en inhägnad för att sedan tas upp.

PAULUN (av franska pavillon "paviljong"), känt från Bellmans "Fjäriln vingad syns på Haga" betyder bl a "himmelsäng".

PERSONALIER, biografiska uppgifter om en person, särskilt sådana i samband med likpredikan.

PERUK. I Sverige blev det på 1600-talet efter utländskt mönster allt vanligare med peruk för herrar inom de högre stånden. Man hade t.o.m. peruker för användning vid olika tillfällen. Modet avtog och försvann i början av 1800-talet.

PLEJEL, se slaga.

PLIGG, korta stift av björk använda att fästa skosula med.

PLIT, värja.

PLÅT, benämning på visst svenskt mynt från tiden 1680-1715.

PLOGEN, årdrets efterträdare, fanns i Sverige redan under medeltiden men fick sin egentliga spridning först under 1700- och 1800-talen. Den skiljer sig från det liksidiga årdret genom att den har en vändskiva som skär loss en tilta i marken och vänder denna.

PORS, vild växt som längre tillbaka användes för smaksättning av öl.

POTTASKA, kalciumkarbonat, framställdes av aska av lövträd, vanligen björk. Askan lakades ur med vatten så att man fick lut. Denna kokades ihop till en grötliknande massa, som i sin tur upphettades, varvid pottaska bildades.

PREDIKOSJUKA, benämning på en företeelse som innebar att ett religiöst budskap e.d. framförs av en peson som befinner sig i extatiskt tillstånd. Förekom bland läsarna i Sverige under 1700- och 1800-talen.

PRESTAVER, eg. begravningsmarsalkar men benämningen även på dessas florbehängda stavar.

PRYL, grövre sylliknande, vanligen fyrkantigt verktyg använt för vidgning av hål i hårt material.

PUKE, i olika trakter benämning på djävulen, på hästslaktaren och på ett tjuvmjölkande väsen.

PUTA, dyna, kudde.

PÅLSMÄSSAN, stormarknad i Sollefteå 25/1.

PÅSKRÄCKA, benämning på den risbastu som utdelades med påskriset i östra Svealand påskdagens morgon. Ordet räcka betyder "spö".

PÄLL, duk som vid högtidliga tillfällen, t ex vid julen, spändes ovanför matbordet. Jfr brudpäll.

PÄRK, gotländskt bollspel.

PÄRLFISKE har i Sverige idkats sedan medeltiden och förekommer ännu. Flodpärlmusslan finns i flera trakter av landet, men mest har fiske härav utövats i Norrland och Halland (Lagan).

PÄRTA, lyssticka, torrvedssticka, använd till belysning. Kunde fästas i bl a hållare på väggen eller i stående lyskärring.

PÖLSA, maträtt av korngryn, malet kött och lever; i Sydsverige benämning på korv.

PÖRTE, finsk benämning på rökstuga.

R

RACK, stor släde med två par medar och två säten.

RAFFELSTOPP, upprivna sönderdelade trasor använda som stoppning i enklare madrasser, vanliga ännu under 1900-talet.

RAJD, karavan av renar som bär bördor eller drar ackjor.

RAPPHÖNA, äldre, tvåhjulig åkkärra utan fjädrar.

RAV, i Sydsverige benämning på bärnsten, därav ordet radband (eg. ravband).

REMMARE, bägare, vinglas.

REPETERUR, äldre fickur med slagverk som när som helst kunde fås att upprepa den senaste tidsangivelsen.

RES, virkesuppläggning  för torkning med stockarna lagda i vinkel mot varandra och med storändarna i kors över varandra.

RIA, torkhus för otröskad säd.

RIGABALSAM, liniment importerat från Riga, blandning av sprit och växtextrakt, avsett för utvärtes bruk mot värk och för sår.

RINGSTAV, en i Skåne använd drygt halvmeterlång grov käpp eller stav, utrustad med en ev. spiralvriden järnbygel med skramlande ringar av järn, redskapbrukat av herdar att driva kreatur med. Jfr harskramla.

RISSEL, såll som användes vid rensning av säd. Därvid stannade avfallet i risslet, medan säden rann igenom.

RISSLA, norrbottnisk släde vari man färdades liggande.

ROTE. Socknen var vanligen uppdelad i ett antal rotar av olika slag, såsom husförhörsrotar för kyrkliga angelägenheter, soldatrotar för underhåll av soldaterna, fattigrotar för fattigvården och senare även skolrotar. Viss roteindelning förekom också i städerna.

ROTEGÅNG, en form av fattigvård. Den fattige, rotehjonet, ambulerade mellan gårdarna i roten och hade rätt att vistas viss tid på varje ställe, varvid han skulle erhålla kost och logi samt ev. annan behövlig vård.

RUBANK (av tyska rauh "ojämn, skrovlig" och bank "bänk"), stor hyvel.

RUMPDRAG. När man ville att barn inte skulle vara med vid slakt, skickade man dem till en granne för att låna rumpdraget, ett redskap som inte existerade.

RUNDSTYCKE, runstycke, gammalt öresmynt i silver, senare även i koppar.

RUNSTAV, kalender, almanack, skuren i trä med bl a runalfabetets första sju tecken återgivna 52 gånger. Den kunde användas år efter år.

RUSTHÅLLARE, ägare av jordbruksfastighet som svarade för ett rusthåll, dvs. uppsättning och underhåll medelst för torp m.m. av en ryttare till kavalleriet.

RYGGÅSSTUGA, envåningshus utan innertak och alltså med ryggåsen synlig.

RYSSLÄDER, läder garvat med björk- och videbark samt insmort med björkolja som ger det en speciell lukt.

RYSSRÅG, benämning på från Ryssland i ryssmattor importerat spannmål under nödåren i slutet av 1860-talet.

RÅDBRÅKNING (av tyska Rad "hjul" och braken "bryta, bräcka"), dödsstraff som innebar att den dömde först fick sina lemmar bräckta av ett tungt hjul eller annat redskap och att han därefter död eller levande spändes upp på hjulet till allmänt beskådande. Den sista rådbråkningen i Sverige ägde rum 1733. Jfr stegling.

RÅGEN, varav spår finns i Sverige redan från järnåldern, odlades under medeltiden särskilt i Götaland, senare även i Svealand. Under 1800-talet minskade odlingen därav till förmån för vetet.

RÅGÅNG, gränslinje som utmärkts mellan fastigheter. Jfr råmärken.

RÅK, innanmäte i fisk.

RÅMÄRKEN, gränsmärken mellan ägor, nedslagna pålar (rår), upplagda stenrösen (rör) men även märken av andra slag.

RÄNNE, höränne, se höskulle.

RÄNTA, benämning på inälvorna i ett slaktat djur.

RÄPP, se veckoräkning.

RÄTTARE, arbetsförman vid jordbruk. Jfr befallningsman, ladufogde.

RÄVKAKA, frön av Strychnos-arter innehållande stryknin och använda till förgiftning av åtel för räv och varg. Kallades även vargkaka.

RÖK, i Götaland banämning på tork uppsatt samling av sädeskärvar, närmast i form av en stack.

RÖKSTUGA, pörte, hus med ugn utan skorsten. Röken släpptes ut genom dörren eller genom en taklucka. Jfr eldhus.

RÖLAKAN, röllakan, ett slags i Sydsverige förekommande vävart. Ordet är urspr. rygglakan och avser väv till klädsel av ryggen på sittmöbel.

RÖSTE, taklag, takställning.

RÖTMÅNAD, benämning på tiden 23/7-23/8, då i regel stark värme råder och påskyndar förruttnelse av bl a vissa livsmedel. Då föds också enligt en allmän föreställning vanskapta djur, "rötmånadsmissfoster" (t ex kalvar med två huvuden eller sex ben).

RÖVARE fanns utefter allfartsvägarna ännu under senare delen av 1800-talet. De överföll och rånade bönderna, då dessa var på hemväg från städerna efter att ha sålt sina varor där. Det var därför vanligt att vid dylika färder flera bönder hade följe med varandra.

S

SABADILLÄTTIKA, lusättika, bestod av frö av sabadill, sprit och ättikssyra och användes att smörja in huvudet med mot löss.

SAKÖRE, äldre benämning på böter.

SANDDOSA, ask med fin sand tillhörande skrivutrustningen. Den färska bläckskriften pudrades med sand för att torka fortare. Sandens uppgift har sedermera övertagits av läskpapperet.

SHABRAK, praktfullt sadeltäcke använt vid parader o.d.

SCHÄS (av franska chaise "stol"), mindre åkdon med ett eller två säten.

SEGERHUVA, del av fosterhinnan som fanns kvar på nyfött barns huvud. Den torkades och förvarades som lyckoting. Den, som var född med segerhuva, skulle bli framgångsrik, kunna förutse kommande händelser, och han skulle vara osårbar för vanliga kulor. Karl XII uppges ha varit född med segerhuva.

SEKRETÄR (franska secrétaire), möbel på höga ben, försedd dels med lådor och fack, dels med utfällbar skrivskiva. Jfr chiffonjé

SEXMÄN kallades de personer som av sockenstämman utsågs att ansvara för vissa kyrkliga angelägenheter och ordningen inom församlingen. Sexmannainstitutionen upphörde 1862.

SHINGEL, damfrisyr på 1920-talet. Att vara shinglad innebar att man hade håret kortklippt i nacken.

SILLSOPPA, sydsvensk maträtt kokt p+å salt eller färsk sill.

SILVERBIBELN (Codex argenteus), i Uppsala universitetsbibliotek förvarad handskrift av evangelierna på gotiska från början av 500-talet. Togs ursprungligen av svenskarna som krigsbyte i Prag 1648.

SIRAPSBRÄNNVIN, brännvin vari sirap blandats, dryck som bjöds kvinnorna vid kalasen.

SJÄLARINGNING kallades den ringning i kyrkklockorna som ägde rum omedelbart eller strax efter ett dödsfall. Klämtning skedde på olika sätt för män och kvinnor, för gifta, ogifta och barn.

SJÄLVHUSHÅLL. Härmed menas vanligen att man inom det egna hushållet dvs på den egna gården, producerade huvudparten av de för uppehället nödvändiga varorna. Till ett sådant hushåll anskaffades utifrån endast sådana köpstadsvaror som salt, socker, kryddor, snus, tobak och kaffe, sedan dylikt kommit i bruk, samt ev. salt sill eller strömming.

SJÄLVSPILLNING, självmördare. En sådan fick enligt lag inte begravas på kyrkogården utan grävdes ned norr om denna. Av självspillningar blev ofta gengångare som inte fick ro, förrän deras kvarlevor kommit i vigd jord. År 1864 blev det tillåtet att i stillhet begrava självspillningar på kyrkogården, och 1894 avskaffades alla särbestämmelser i detta hänseende.

SJÖSKUMSPIPA, rökpipa av sk sjöskum, ett magnesiumsilikat som fått sitt namn av att det liknar skum på vattnet.

SKALMEJA, lurliknande blåsinstrument av trä, föregångare till oboen.

SKAMPALL, i kyrkan befintlig träpall på vilken den, som dömts till uppenbar kyrkoplikt, måste stå under hömässan. Avskaffades 1855.

SKAMPÅLE, kåk, spöpåle, på offentlig plats befintlig påle, vid vilken förbrytare fjättrades för att beskådas, begabbas och undergå spöstraff, vilket dock avskaffades 1855.

SKATTMAS, skatteuppbördsman med uppgift att driva in oguldna skatter. Jfr mas.

SKED. I Sverige har ännu i sen tid skedar av horn och trä använts att äta med. Däremot var det ingalunda ovanligt att välbärgade bönder placerade en del av sitt kapital i silverskedar. Sådana skedar var också uppskattade gåvor.

SKIDAN är ett urgammalt fortskaffningsmedel i Norden. Det äldsta fyndet i Sverige, gjort i Ångermanland, har en ålder av ca 4.500 år. - Skidor har funnits av olika typer. En av dessa, kallad den centralnordiska, utmärkte sig genom att den högra skidan var ungefär en meter kortare än den vänstra. Man sparkade sig fram med högerskidan och gled på vänsterskidan.

SKIFTE av jord, dvs. uppdelning av en bys mark på för de enskilda gårdarnas ändamålsenligare sätt har skett genom bl a storskiftet fr o m 1757, enskiftet 1803 och laga skiftet 1827.

SKILLINGTRYCK, i äldre tid enkla och billiga tryckalster, häften, innehållande sagor, visor eller berättelser om händelser. De såldes bl a på marknaderna och vann stor spridning.

SKINNARE, benämning på personer i Dalarna, vilka hade till yrke att bereda skinn. Särskilt kända är skinnarna i Malungs socken.

SKIVHJUL, kubbhjul, hela vagnshjul, bestående av en enda skiva, har ännu under 1800-talet använts på tvåhjuliga arbetsfordon i vissa delar av landet.

SKJUTSVÄSEN. Gästgivarna på landsbygden var skyldiga att hålla skjuts åt resande. Dessutom fanns, där gästgivarna inte räckte till, skjutsbönder som höll hästar till vägfarandes tjänst. Den sista skjutsstadgan upphävdes 1933.

SKOCK stycketalsräkning 60 st.

SKOHÖ, hö från vissa starrarter som, särskilt i norra Sverige, efter beredning användes (utan strumpor) i skodonen, något som skedde både vinter- och sommartid.

SKRED, luskung, härmask, silverskred, sammanhängande band eller tåg, vanligen omkring 1 m långt och några cm brett, av gråvita 4-5 mm långa mygglarver, varslade om olycka, krig, missväxt.

SKRÅ, förr sammanslutning av utövare av samma yrke. Medlemmarna var uppdelade i tre klasser: mästare, gesäller och lärlingar. Endast till skrået anslutna personer fick utöva yrket - dock fanns på landsbygden fria hantverkare, kallade gärningsmän. Skråväsendet, som härrörde från medeltiden, avskaffades 1846.

SKRÄMVÄSEN. Det var vanligt att man skrämde barnen med olika övernaturliga väsen, delvis beroende vad man ville skydda dem för. Näcken och bäckahästen var farliga, om man gick för nära sjön. Ett särskilt populärt skrämväsen var brunnsgubben. I Östsverige hotade man dessutom barnen med ryssen, om de inte var snälla.

SKUBBSTOLPE, skubbstock, en i stugan befintlig stolpe mot vilken man skrubbade sig, när ohyran satte åt en alltför hårt.

SKVALLERSPEGEL, spegelanordning med två glas, vart och ett vettande åt sitt håll, uppsatt utanför ett fönster, så att man kunde sitta innanför detta och se vad som tilldrog sig på gatan, rätt vanligt nöje ännu under 1900-talets första årtionden.

SVATTRAM, vild växt som längre tillbaka användes för smaksättning av öl.

SKYL, trave, benämning på till tork uppställda sädeskärvar, anordnade parvis mot varandra i längre eller kortare rad. Skyl kan dock också beteckna en konisk klunga av kärvar.

SKÅPSÄNG, i mellersta och norra Sverige vanligt, i ett hörn av stugan inbyggd förlåtsäng med den fria gaveln utformad till ett skåp.

SKÅRE, skärm, enkel koja eller annat arrangerat skydd för jägare vid sjöfågeljakt.

SKÖRE, halvbränt linne, användes stundom i stället för fnöske vid eldslagning med stål och flinta.

SKÖT, finmaskigt nät huvudsakligen använt vid strömmingfiske.

SLADD, jordbruksredskap bestående av sammanfogade stockar eller bjälkar som släpas över åkern för att jämna till ytan.

SLAGVATTEN, lösning av rosmarin- och timjansolja i sprit, i den folkliga läkekonsten använd som botemedel vid slaganfall. Kunde köpas på apotek men salufördes också av gårdfarihandlare.

SLEKE, vanligen saltsten för kreaturen att slicka på, undantagsvis särskilt komponerad blandning av salt och andra ämnen.

SLURING, enklare soppa kokt på korngryn eller rotfrukter och salt kött- eller fläskspad; även benämning på dålig soppa i allmänhet.

SLÄDPARTIER anordnades av välsituerade stadsbor som i större sällskap företog utfärder, stundom till ett utvärdshus för fest och dans.

SLÄNGKÄLKE, anordning på isunderlag. En kälke är medelst en stång förenad med en i isen fastsatt påle så att stången med kälken kan vridas runt på isen. Förr ett rätt allmänt förekommande nöje för barnen.

SLÄPÄRTER, kokta hela ärtskidor som doppats i smält smör och därefter "släpas" mellan tänderna, så att ärtorna och de ätbara delarna av skidorna blir kvar i munnen.

SMORNING. Smörjning med en salva eller smörja, där beståndsdelarna vanligen var utövarnas hemlighet, brukades som botemedel mot främst engelska sjukan men även mot fallandesjuka m.m.

SMÖRÖGA. Mitt i det fat med gröt, varur alla åt, hade man tryckt ned ett stycke smör som fått smälta. Till varje sked gröt fick de ätande ta litet ur smörögat. Uttrycket "han har kommit upp i smöret" betyder att man har tagit så mycket gröt ur fatet att någon nått fram till smörögat.

SNES, benämning på till tork uppsatt samling sädeskärvar bestående dels av omkring en i marken nedsatt stör resta kärvar, dels av på stören, över dessa, trädda kärvar.

SNURREVAD, fisknät format som en strut med sidoarmar.

SNUS. Bruket av snus, som uppstod i Spanien på 1500-talet och via Frankrike spreds över Europa, blev mera allmänt i vårt land under 1600- och 1700-talen. Linné (1707-78) menade att snusandet var skadligt för synen och att hjärnan torkades ut därav. Även damerna snusade. Ursprungligen drogs snuset upp i näsan men har i Sverige kommit att hållas innanför underläppen. Jfr. mullbänk.

SNÖRPVAD, rektangulärt fisknät som läggs ut runt ett fiskstim och därefter snörps ihop i botten så att fisken blir instängd.

SOCKENGÅNG. Fattiga djäknar hade tillstånd att under ferierna tigga sitt uppehälle i vissa socknar. Denna ordning avskaffades 1835.

SOCKENSTÄMMA, socknens beslutande organ, vari de jordägande bönderna hade säte. Avskaffades 1862. Föregångare till en senare tids kommunalfullmäktige.

SOCKERSKRIN. Sockret var i äldre tid en dyrbar men också uppskattad vara. Det förvarades därför i skrin som kunde låsas och till vilken vanligen endast husmodern hade nyckel.

SOVEL var i allmänhet liktydligt med kött- och fläskmat men i vissa trakter även med sill och annan fisk liksom med smör och ost.

SPARLAKAN (tyska Sperlaken "duk som breds ut"), om hänge på himmelsäng o. d.

SPEGLAR bestående av metallskivor fanns redan under förhistorisk tid, medan speglar av glas är kända i Sverige sedan 1500-talet. De första glasspeglarna var dock av miniatyrformat.

SPIKTUNNA, i visa och saga nämnt straffredskap i form av en tunna med inåtriktade vassa spikar. Den, som skulle straffas, stängdes inne i tunnan som sedan rullades runt.

SPINNHUS, arbetsinrättning avsedd särskilt för kvinnor men där tiggare, lösdrivare och vissa brottslingar togs in för att sysselsättas med spånad. Avskaffades år 1825.

SPOTTKOPP, spottlåda, under 1800-talet vanligt, under 1900-talets första hälft ännu förekommande fyrkantigt eller runt kärl, ofta av mässing, stående på golvet och avsedd att spotta i. Fanns både i hemmen och i offentliga lokaler, på sjukhus och i järnvägskupéer, stundom med ett anslag: "Spotta icke på golfvet !".

STADSTULL var en avgift för varor som fördes in i städerna. Vid varje infart till staden fanns en tullport och en tullstuga. Landsborna måste där betala tull för de produkter som de räknade med att sälja på torgen. Tulltaxan utgjordes i regel 3% av varuvärdet. Denna tull infördes 1622 och avskaffades 1810. Om densamma erinrar ännu namn som Norrtull och Södertull m.fl.

STAFFANS SKEDE. Tidigt på morgonen annandag jul red de unga männen i byn ikapp till en eller flera nordrinnande bäckar eller källor i tävlan att först få sin häst vattnad. Det kallades att rida Staffans skede (skede "lopp, fart"). Därefter red de till olika gårdar och sjöng Staffansvisan samt krävde traktering.

STATARE, statkarl, statdräng, gift lantarbetare vars lön huvudsakligen utgjordes av s.k. stat, dvs. naturaförmåner, och endast till mindre del av kontanter. Hustrun var skyldig att utföra visst arbete åt arbetsgivaren, oftast mjölkning. Statarna utgjorde landsbygdens proletariat. Statarsystemet avskaffades 1945.

STAVKYRKA, kyrka av äldre konstruktion, uppförd av stående virke.

STEGLING (till stegel "påle, stake"), innebar att en halshuggens persons kropp styckades, vanligen i fyra delar, och fästes på en påle eller ett hjul, något som förekom ännu i början av 1800-talet. Jfr. rådbråkning.

STICKELBÄR, dial. namn på krusbär.

STIG, äldre mått för träkol.

STIGLUCKA, smal kyrkogårdsport till vilken några trappsteg ledde.

STOCKFISK (av tyska Stockfisch), torrfisk som fått sitt namn av att den torkats på stänger.

STOCKSÅGEN bestod av ett långt kraftigt blad med handtag i båda ändarna. Den hanterades av två män.

STRIGEL, läderrem att vässa kniv, särskilt rakkniven på.

STRIGLAKORS, ett av kvinnorna i Skåne buret T-format, med s.k. löv (små brickor) behängt smycke, vanligen av silver.

STRUMPOR. Stickade strumpor började användas inom de högre stånden under 1500-talet. Dittills hade man använt fotlappar eller strumpor sydda av tyg, såsom skett hos allmogen ännu under 1800-talet. Jfr. skohö.

STRÄCKBÄNK, tortyrredskap använt till att tvinga fram bekännelse från fånge. Denne bands fast på bänken, tyngder fästes vid hans fötter, och hans armar sträcktes bakåt medelst rep.

STUKA, i södra Sverige hög eller stack av rotfrukter eller potatis, täckt av halm, granris e.d. samt ett lager av jord, metod för förvaring utomhus under den kalla årstiden.

STÄDJA, städsel, fästepenning, var ett kontantbelopp som den blivande husbonden skulle betala, då avtal om anställning träffades med tjänare. Städja lämnades även för varje nytt år som den anställde stannade i tjänsten.

STÄTTA, övergångsanordning med trappsteg e.d. vid gärdesgård.

STÄVA, mjölkstäva, laggat träkärl med en längre stav till handtag.

SUPTALL. Invid vissa färdvägar fanns suptallar, där de vägfarande stannade för att ta en sup och kanske en matbit. Böndernas hästar blev så vana vid detta att de självmant stannade vid sådana tallar.

SURDEG, deg som surnat och börjat jäsa, jästens föregångare. Deg, som sålunda sparats från ett bak, blandades i degen vid nästa bak och bragde då denna att jäsa.

SVAMPDOSA, dosa, ofta av dyrbart material, innehållande en med luktvatten indränkt svamp, använd som uppfriskande medel företrädesvis inom de högre stånden.

SVASTIKA, se hakkors.

SVEDJEBRUK. Skogen på ett visst område fälldes och brändes. Marken bearbetades grunt och besåddes, vanligen med råg, stundom med rovor. Tack vare askans kväveinnehåll kunde god skörd erhållas ett fåtal år. Därefter utnyttjades marken till bete, innan skog växte upp på nytt.

SYRTUT (franska surtout "ovanpå allt), lång, i midjan insvängd (över) rock; i senare tid mest om uniformsplagg.

SÅKAKA var ett speciellt bröd som fått ligga framme på julbordet och sedan sparats till vårbrukets början för att då ges till dragarna. Den troddes besitta en särskild kraft som på detta sätt kom djuren till godo och dessutom inverkade förmånligt på den kommande skörden.

SÄVENBOM, gift ur buske av ensläktet (Juniperus Sabina), använt som fosterfördrivningsmedel, köptes på apotek.

SÖNDAGSBARN, barn födda under söndagsdygnet, troddes besitta egenskaper som skulle ge dem framgång i livet. De hade i en del fall också förmåga att bota sjukdomar, och de var synska, vilket innebar att de kunde se sådant (övernaturligt) som var fördolt för andra människor Jfr. torsdagsbarn.

SÖRPA, foderblandning för husdjur, bestående av agnar, kli eller gröpe, hackelse, potatisskal o.d. blandat i vatten.

T

TAKFOT, takskägg, den del av ett yttertak som skjuter utanför väggen.

TAKLÖK, odlades förr på torv- och halmtak, där den bidrog till att ge fasthet åt takbeläggningen. Troddes ge skydd mot åskan.

TANA, rävtana, rävklyka, fångstredskap av gaffelliknande, upprättstående konstruktion, vari räven, då den hoppade efter det högt placerade betet, fastnade med frambenen och blev hängande.

TASSE, folklig benämning på varg.

TIGGARBRICKA. I del socknar var fattighjonen utrustade med tiggarbrickor, ev. att bäras utanpå kläderna. Sådan bricka berättigade innehavaren att tigga, och sockenborna var skyldiga att lämna allmosor, men tiggaren måste besöka socknens gårdar i viss ordning.

TIGGERI var i forna tider ett tillåtet näringsfång i vårt land. Det förbjöds i lag 1847 men var därigenom ingalunda avskaffat. Kringvandrande tiggare eller luffare fanns i de flesta trakter ännu på 1930-talet.

TINA, laggkärl för förvaring av bl.a. fläsk, fläsktina; matsäcksskrin av trä. -Fångstredskap för bl.a. lax och ål.

TIONDE, avlöningsform för prästerskapet. En tiondel av de djur och den säd, som producerades, skulle lämnas till prästen i församlingen.

TISSLA-TASSLA, benämning på frukten av Cassia Fistula som innehåller en välsmakande märg vilken var mycket omtyckt av barn. Såldes på apotek.

TISTRON, dial. namn på svarta vinbär.

TJÄRDAL, anläggning för utvinning av tjära genom kokning av kådrik ved.

TOBAKSPIPAN nämns i Sverige första gången i början av 1600-talet och blev snart en populär tingest. År 1650 tillkom en pipfabrik i Stockholm. Under 1700-talet blev de s.k. långpiporna moderna. Skaften till dessa bestod av långa trärör, medan kortpipornas skaft var gjorda trä, ben, horn eller bärnsten. Piphuvudena tillverkades av lera, porslin och järn samt kanske framför allt sjöskum. Se sjöskumspipa.

TOLVSKILLING, numera sällan använd benämning på 25-öring, vars värde i det närmaste motsvarade 12 skilling i äldre mynt.

TORNVÄKTARE höll om nätterna vakt i kyrktornen i städerna dels med uppgift att slå larm vid eldsvåda, dels för att ropa ut timslagen, varvid även tutning i horn kunde förekomma.

TORP, mindre jordbrukslägenhet hörande till lantegendom. Torp uppläts åt brukare, som i stället för att erlägga arrendeavgift hade att, liksom ofta hustrun, fullgöra ett antal dagsverken hos jordägaren. Nya torp tillkom genom att en person fick jordägarens tillstånd att bygga sig en bostad på dennes mark samt uppodla jorden däromkring. Betydande arealer har på detta sätt nyodlats. -Ordet torp har i sentida språkbruk helt oegentligt kommit att beteckna sommarbostad, fritidshus.

TORSK (Stomatomykos), barnsjukdom som yttrade sig som små vita fläckar i munnen. Botemedlet var förr bl.a. att ge barnet av dess egen urin.

TORVTAK, yttertak täckt med grästorv på underlag av näver.

TORVTÄKTEN var av stor betydelse i skoglösa trakter, där torven användes som bränsle. Även som strö i fähusen har torv brukats.

TRYGOR, benämning på snöskor för människor och hästar.

TRÄSKOFIOL, musikinstrument byggt som en fiol men där resonanslådan ersatts av bottnen till en träsko.

TUKTHUS, benämning på vissa straff- och arbetsanstalter under 1600- och 1700-talet. Jfr. spinnhus.

TULLKVARN, mindre kvarn där avgiften för malningen erlades i spannmål.

TUMSMÖRGÅS kallades smörgås på vilken smöret bretts på med tummen.

TUNGEL, månmånad, den tid som förflyter mellan två nymånar.

TVAGA, liten kvast eller viska, ofta av barrade grankvistar, använd vid skurning av golv samt kärl av olika slag.

TYSKARNA ansågs som ohederliga. De kunde använda vilka metoder som helst för att lura till sig pengar, och man borde inte göra affärer med dem. -Vad gör inte tyskarna för pengar, sa bonden, när han såg markattan dansa till positivet.

U

UNDANTAG, födoråd, fördel. Då en jordägare överlämnade sin gård till annan person, överlät den på en son eller sålde den, brukade han ta undantag för sig och hustrun, vilket vanligen innebar att dessa intill sin död skulle ha fri bostad och vedbrand jämte vissa andra i överenskommelsen angivna förmåner (säd, potatis, mjölk, kött osv.).

UNDORN, benämning på måltid, ett mellanmål som, i olika trakter, kunde intas på förmiddagen.

UPPESITTARKVÄLLAR anordnades av flickorna i byn, varvid de kom tillsammans för att spinna, väva band, binda vispar e.d. Till dessa sammankomster brukade också byns pojkar infinna sig, och då kunde arbetet avbrytas med dans.

UPPTAGERSKA kallades kvinna som vid skörd tog upp och band den skurna säden.

UTFÄRDSTAL och UTSJUNGNING, betraktelse resp. psalmsång innan ett lik fördes ut ur hemmet och till kyrkogården.

UTKASTNING var en botmetod mot sjukdomar, varvid man skulle ta sju eller nio delar av den sjukes kropp (hår, naglar osv.) och kläder, gå till en korsväg eller viss annan plats och kasta det hela bakåt över vänstra axeln.

V

VAD, ställe i vattendrag där man kunde ta sig över gående eller körande.

VALLHJON. I södra Sverige hade man manliga vallhjon, herdar, varvid en herde kunde ha hand om hela byns kreatur. I mellersta Sverige höll i regel varje gård en vallpojke. I Norrland - med fäboväsen - var vallhjonen kvinnor, som inte bara hade att gå vall med gårdens kor utan också skulle ta vara på mjölken och därav bereda smör och ost.

VALLONER inkallades på 1600-talet från Belgien för att arbeta vid olika svenska järnbruk. Deras kunnighet och skicklighet bidrog i hög grad till att svenskt järn och stål kom att åtnjuta högt anseende ute i världen.

VANDRING, anordning varvid häst, spänd framför yttre änden av en bom, vars andra ände var fast förenad med en vridbar axel, gick i cirkel och därvid höll ett tröskverk eller annan anläggning i funktion. Även flera hästar eller oxar kunde användas samtidigt.

VASE, risknippa, sädeskärve; vasaättens vapenbild.

VEDKASTAPRÄST (vedkast" vedtrave" även "vedbacke"), person som höll utfärdstalet för den döde, innan liket fördes till kyrkogården.

VEPA, vanligen tunt sängtäcke, även filt. Jfr. åksläde.

VETET fanns i vårt land redan under yngre stenåldern. Odlingen härav kom mera allmänt igång först under 1800-talet i och med tillkomsten av effektivare jordbruksredskap, framför allt järnplogen.

VINDÄGG, benämning på hönsägg som värpts på vanligt sätt men saknar skal.

VINDÖGA, urspr. benämning på glugg varigenom vind och luft tränger in, sedermera liktydligt med fönster.

VIRA, kortspel som enligt traditionen uppfunnits i början av 1800-talet på Vira Bruk i Roslagskulla, Uppland.

VISTHUS (till vist "föda"), förvaringsrum eller- bod för matvaror (spannmål, saltat och rökt kött och fläsk o.d.)

VOLM, i södra Sverige såte, vanligen liten stack av nyslaget hö som lagts upp för att torka på växtplatsen.

VURST,  fjäderförsedd täckt vagn med stoppade sidosäten.

VÅNG, skånsk benämning på gärde, åker.

VÅRDBUNDET TRÄD, ett träd så växt att en sammanhängande ram eller ögla bildades av en eller flera av dess grenar, så att ett barn i sjukdomsbotande syfte kunde föras därigenom. En dylik bildning kunde också, avlägsnad ur träet, förvaras hemma och där användas som smörjträ.

VÅRDKASE, stapel eller trave av bränsle, avsedd att antändas och tjäna som varningssignal då fiende nalkades.

VÄGGLUSBRÄDA, bräda med små borrade hål. Den placerades invid sängen för att locka lössen att krypa in i hålen, varefter de lätt kunde oskadliggöras.

VÄGGMOSSA, en mossart som har fått sitt namn av den allmänt användes till tätning mellan stockarna i timrade hus.

VÄLKOMNA, dryckeskärl, pokal av tenn eller silver, brukat inom skråsammanslutningarna och kännetecknat av att det var behängt med små skyltar eller plåtar skänkta av hantverksgesäller.

VÄLMÅGA. Över hela landet berättas om bönder, som, då de skulle städja tjänare i staden eller på marknad, strök flott omkring munnen för att ge sken av att de var förmögna. En del hade för det ändamålet med sig en fläsksvål under fosacken*. Det påstås också om pojkarna i vissa trakter att de, innan de begav sig ut på frieri, åt starkost för att flickorna av lukten skulle förstå att deras friare kom från välbärgade hem.

VÄVNADER. Fynd från bronsåldern (1800-500 f. kr.) visar att vävtekniken vid den tiden var känd i Norden. Materialet var då ull. Plagg av linne har påträffats från tiden 500-700 e. kr.

Y

YNGLINGALAG är en term som har kommit att beteckna en av oskrivna regler sammanhållen grupp av den manliga ungdomen i en bygd.

YSTE. Då gårdarna i en by inte var för sig kunde samla ihop så mycket mjölk att den räckte till ett yste, brukade hustrurna i byn komma tillsammans och föra mjölk med sig till en gård i taget. Då anordnades ystekalas eller ostagille, och på så sätt fick varje hushåll ett förråd av ost.

Z

ZIGENARNA var liksom tattarna kända som hästskojare. Delvis livnärde de sig även som förtennare, och deras kvinnor spådde folk i händerna. Zigenarna ansågs vara trollkunniga, och det troddes vara farligt att neka dem vad de begärde.

ZINK. Flera i hemmet och hushållet brukade föremål tillverkades ännu under 1900-talets första decennier av zinkplåt, bl. a. badkar, baljor och tvättbräden.

Å

ÅBO, jordbrukare som hade ärftlig nyttjanderätt till annans, i regel Kronans, egendom mot fullgörande av vissa skyldigheter.

ÅDERLÅTNING, behandlingsmetod vid diverse sjukdomar. En blodåder öppnades med ett särskilt instrument, och en viss kvantitet blod fick strömma ut. Även kreatur åderläts.

ÅRDER, krok, trästock, föregångare till plogen. Årdret, som är liksidigt, drar upp en fåra i jorden, medan plogen, som är utrustad med vändskiva, skär loss en tilta och vänder den.

ÅRSGÅNG. Gå årsgång, i södra Sverige, innebar att man, vanligen julnatten men även vissa andra nätter, fastande och tigande, gick till en korsväg eller till en eller flera kyrkor, varvid man fick skåda de händelser som skulle inträffa under det kommande året.

ÅSKVIGGAR, tor (s) viggar, var stenåldersredskap, vanligen yxor, som troddes ha hamnat i jorden vid åsknedslag. De ansågs skydda mot bl. a. vådeld, ohyra och onda väsen.

ÅTEL, luder, dött djur som lagts ut till lockbete för rovdjur.

Ä

ÄGGKAKA, sydsvensk maträtt av ägg, mjöl, mjölk och salt, gräddad i fläskflott och serverad med stekt rimmat sidfläsk.

ÄLTAN, se engelska sjukan.

ÄLVKORS, ällakors, i Sydsverige ett slags amulett, helst tillverkad av ärvt silver, vilken skyddade sin bärare mot sjukdomar.

ÄMBAR, handtagsförsett, laggat träkärl att bära vatten o.d. i.

ÄNGLAMAKERSKA, kvinna som tog emot ogifta kvinnors nyfödda barn formellt för vård men som dödade dem eller lät dem dö i brist på dylik. Denna verksamhet bedrevs ännu i början på 1900-talet.

ÄNKEÅRET skulle vara ett år efter makens död. Under den tiden borde inte änka (ej heller änkling) gifta om sig.

ÄRTEMARKSHATTAR, hemslöjdsalster tillverkade av råghalm i Ärtemark, Dalsland. Försäljning skedde i Norge och Sverige och kunde omfatta över 100.000 hattar.

ÄTTESTUPA, bergbrant eller bergstup som gamla människor kastade sig utför när de ville dö, eller blev kastade, när deras anhöriga ville bli av med dem.

Ö

ÖDESTRO, föreställningen att människans liv är utstakat i förväg eller avhängigt av förhållanden som hon inte med vanliga medel kan påverka.

ÖKT, öktmat, måltid på eftermiddagen.

ÖLOST, dryck av hälften svagdricka eller öl, hälften varm mjölk.

ÖLSUPA, soppa kokt på mjölk och svagdricka, stundom även mjöl, äggula eller grädde.

ÖRSPRÅNG, värk i örat, botades bl.a. genom att mjölk från ammande kvinna mjölkades direkt in i örat eller att stekt, ännu het gröt stoppades in i detta.

ÖRTUG, mynt brukat under medeltiden och början av nya tiden.

ÖVERSÄNG. Sängar i två våningar har funnits rätt allmänt hos allmogen i större delen av landet ännu under 1800-talets senare hälft. De har vanligen varit placerade i stugan, det enda uppvärmda rummet i boningshuset. De vanligaste namnen på översängen har varit hjäll och tarre.

Tillbaka till startsidan