FÖRENINGSLIV
I Ärtemark var många med i SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund) och verksamheten var förlagd till Böndernas Hus i Årbol. Man spelade och sjöng, spelade teater och sketcher. En gång åkte man tåg till Vänersborg och framförde sin pjäs vid ett distriktsmöte. Danser ordnade man också och ibland med "dyra orkestrar" såsom Dalsländska Dragspelstrion bestående av Henry Myrén, Bror Andersson och Ragnar Bååth. Gage 10 kr per person. Entré 50 öre.
Bland teateramatörerna märktes Erik Granath, Börje Martinsson och Harry Martinsson. De hade också roller i bygdespelet "i Markerna", som uppfördes på Gammelgården i början av 1960-talet och på Skansen i Stockholm 1982 i samband med "Dalsland på Skansen" och samt på Baldersnäs.
SGU (Sveriges Godtemplarungdom) fanns i Ärtemark. Många var med både i SLU och SGU och verksamheterna var likartade, men i SGU avlade man förstås ett nykterhetslöfte. SGU byggde en egen stuga i Klockerud vid Fillingesjön.
Inom SLU anordnades tävlingar av olika slag t ex allmänbildningstävlingar vilket var en nymodighet på 1930-talet. Flickorna tävlade i borddukning. Där var välmanglade vita linnedukar på bordet, vikta servetter, fint porslin, bästa glasen och blommor. Sångkör hade man och där var Erling Karlsson från Bögården med och han sjöng även duett tillsammans med sin blivande fru. Erling hade musikaliskt påbrå. Morfars far var lärare och organist i Ödskölt och morfar hade samma uppgift i Håbol. Erlings son Roger är också lärare och framstående pianist. Erlings lärare på fiol var Petter Karlsson, vilken var bror till musikern Gustaf Berger. Efter fyra lektioner för Petter gick Erling vidare i musikens värld på egen hand och trakterade såväl piano, gitarr som cittra.
I Edsviken i Ärtemark bildade man en Blå Bands-förening -nykterhet med kristen grundsyn. Även i denna förening var sång och musik ett viktigt inslag. Man anordnade lussefester och det hände att man gick i gårdarna och lussade. Ärla Andersson berättar, att ungdomarna i Blå Bandsföreningen på 1940-talet läste dikter, som ofta var skrivana av Valborg Andersson, som kom från Rämne i Håbol. Av henne hade man också hjälp med sketcher, som spelades upp i hemmen. En sketch handlade om Emil på Skattekasen som var så nykter att han inte kunde sova på spritad fjäder i Kudden. Föreningen hade mestadels verksamheten förlagd till Missionshuset i Edsviken. Denna lokal brukade kallas för "Näven", därför att det fanns en vägvisare dit i form av en hand.
BÖNDERNAS HUS I ÅRBOL, ÄRTEMARK
Huset byggdes 1928. Bönderna i trakten skänkte stockar till bygget. A W Portström gick i gårdarna och sålde andelar á 5 kr/st. Huset var till nytta och glädje för bygden. Där fanns plats för föreningslivet. Ärtemarks IF bildades där. Kurser hölls i täckstickning, linoliumstryck på tyg, träslöjd och man lärde sig göra madrasser. Allt ifrån syföreningsauktioner till skidtävlingar skedde i eller runtom detta hus, som numera står outnyttjat och förfallet. Bygdens aktiviteter sker i Årbolsskolan numera.
FÖRELÄSNINGSFÖRENING
Föreläsningsförening fanns också i Ärtemark. En föreläsare, som gjorde stort intryck på sina åhörare var prosten Adolf Kloo från Västra Tunhem. En stor talare med imponerande stämma, som fångade sin publik. Herbert Engdahl minns föreläsningen "Helgon jag mött". Kloo skildrade en predikan. När kollekten togs upp, märkte han att en gumma - till synes fattig - lade ner en sedel i håven. Det visade sig att en 100-kronors sedel fanns i kollekten. Vid utgången passade han henne och ville lämna tillbaka den stora gåvan, för den kunde de inte ta emot. Gumman lättade på sitt huckle och sade: "Gud tar emot den!" Och det rättade sig prosten efter.
Kyrkoherde Gunnar Rosendahl, kallad fader Gunnar, gästade Ärtemark på 1950-talet och hans ämne var ungdom och föräldrar. "Barnen lyder inte föräldrarna. Reten inte Era barn till vrede" Rosendahl bar en lång, svart kappa och kalott på huvudet. Han stod på gränsen till katolicism och det fanns de som övervakade honom och såg till att han höll sig till den rätta läran. Ibland engagerade föreläsningsföreningen musiker. Gunnar Knutsen från Oslo framträdde i Ärtemarks kyrka. Vid ett annat tillfälle spelade en ryss fiol och tolkade Paganini. En föreläsning hölls av författaren till boken om folket på Kjeåsen. Än idag läses denna bok och det går bussresor till den högt och ensligt belägna gården i Norge.
ANDLIGT LYFT
Om höstarna, då man slet med att plocka upp potatis, då väntade i synnerhet ärtemarksungdomarna på den helg, då Sjumannamusiken från Halden skulle komma. De hade många instrument och var välsjungande. Det var en höjdpunkt, som lyste upp tillvaron. Skördefesten i Betania var också något som folk såg fram emot. Man gick så att säga man ur huse i trakten av Edsviken. Där sjöngs läsarpsalmer och serverades kaffe med klengås. Sanost var det givna pålägget. Skänkta gåvor auktionerades bort.
Då och då kom evangelister till bygden. Det var ganska vanligt att ungdomar besökte dessa möten, dels av nyfikenhet och dels för att det kunde vara en annorlunda och nervpirrande upplevelse. Herbert Engdahl berättar, att han som ung taxiförare fick en körning till Tabernaklet i Årbol, Ärtemark. I väntan på hemfärd gick han in på mötet. Där började en del tala i tungor och krypa på golvet. Han blev så uppskärrad, så att han spanade in var närmaste flyktväg fanns. Det var ett fönster, men han hejdade sig och stannade kvar. "Rika på Kleppere" upplevde detsamma i Betania, Gustavsfors. När tungmålstalandet hade hållit på en stund, hade hon fått nog och utbrast så att alla kunde höra: "Gud i himmel!" Nu går jag hem."
FRÅN RÖLANDA OCH HÅBOL
Herbert Engdahl berättar från ovanstående trakter. Han var medlem i SLU Håbol. Där spelades teater och sketcher, som man underhöll med vid fester och fick in litet pengar till verksamheten. Kommunala bidrag förekom inte vid den här tiden. Verksamheten var förlagd till Ordenhuset i Håbol kallat "Ôrekôl" (Orrkullen). Föreningen anordnade också studiecirklar.
JUF, Jordbrukarungdomens Förbund, fanns också. De byggde hus i Anebro (den andra bron) Herbert var med då första spadtaget togs till bygget, omkr. 1931-32. Man grävde och planerade själv med spadar och skyfflar. I föreningsverksamheten förekom folkdans och folklekar. Ledare var en lärarinna, fröken Bergholm från Ed. Man lärde sig svensk grammatik och även litet tyska i studiecirklar. Föreläsare engagerade man också. En av dessa var pastor Juhlin från Håbol, som talade om "Rasernas kamp intill våra dagar". Från Bäckefors kom pastor Axel Bengtsson, som var en mycket, god violinist. Läraren Sven Qvick ledde teaterverksamheten och bl. a. spelade man "Ömanskans pojkar". Så småningom kompletterades lokalen så att film kunde visas. Det krävdes stor brandsäkerhet för en filmförevisning. En kringresande italienare brukade visa film.
Sångkör bildade man och där började Herbert som altsångare, senare blev han tenor och slutligen bas. Vid åtta års ålder började han spela på sin brors fiol, som en gång hade inköpts för 3 kr. senare köpte hans far en fiol till Herbert för 5 kr. Herbert deltog i den första spelmansstämman på Gammelgården i Bengtsfors 1933 och han var även med 60 år senare.
IDROTT
I Torrskog fanns två idrottsföreningar, nämligen Barkeruds Skidklubb (efter ett år ändrat till sportklubb) och Torrskogs IF med fotboll på programmet. Fotboll spelade man på åkrar, där man fick lov att vara. Senare hyrde TIF en plan i Båtviken, där man röjde och täckdikade en åker. I åkerns ena ände fanns en backe. Den schaktade pojkarna bort med spadar och skyfflar. Häst och kärra lånades för att köra bort schaktmassorna. Detta var omkr. 1930. TIF:s första match gick mot Barkeruds SK på deras plan och TIF vann med 5 - 0. Axel Andersson gjorde två mål. TIF hade A-lag, B-lag och pojklag. I början hade man ingen klubbdräkt utan använde sina egna kläder i matcherna. Sedan skaffade man gröna tröjor och vita byxor. Opraktiskt när det hade regnat på en lerig plan.
I Ärtemark fanns Böns SK, som spelade bandy. Man spelade alltid på sjö-is. Spolade banor fanns inte. Var det snö på isen fick pojkarna ut och skotta. Målburar snickrade man själv. Karl Martinsson i Gunnarsbyn hade rävfarm och av honom fick man kasserat nät. I Ed skaffade sig Böns SK tillmälet "Vedhuggargänget," för i matchens hetta slog de sönder klubborna för motståndarna.
Kasens Fotbollslag hörde hemma i Ormansbyn och deras plan var en gammal åker i skogen. Teganepojkarna sparkade boll i sin egen klubb Tegane IF.
I Gustavsfors fanns idrottsplats och dessutom en dansbana intill. Dessa låg på Nästegårds mark.
I Ärtemark satsade IF på skidåkning och Bengtsfors IF hade fotboll, medan IK Favör svarade för friidrott. På 1930-talet hade Bengtsfors en aktiv cykelklubb, där bl. a. Linus Blomberg och Carl-Eric Werselius tävlade.
GYMNASTIK
I början av 1930 bildade Bengtsfors IF en gymnastikavdelning för pojkar. Detta skedde vid ett möte hemma hos Algot Thorbrandsson och Holger Fredriksson berättar om föreningens början. Västra skolans gymnastiksal på andra våningen ställdes till förfogande för gymnastikövningarna. Lokalen var utrustad med ribbstolar, bock och plint mm, men salen var så liten så när de skulle ta sats för hopp fick de springa snett över salen från hörn till hörn. De skaffade sig så småningom fina gymnastikkläder med vita långbyxor, vit tröja och vita gymnastikskor. En gång deltog de i en soaré i Folkets Hus och hade uppvisning framför scenen. Fullt med publik. På Låbyvallen i Laxarby visade de också upp sina färdigheter.
Den 29 januari 1935 bildades Bengtsfors Gymnastikklubb, som var till för både flickor och pojkar. Polisman Hilmer Fredriksson var initiativtagare och instruktörer var kommunkamrer Gunnar Lindskog och folkskollärare Harald Wallin. Nu hade Franserudsskolan byggts och där fanns en rymlig gymnastiksal, omklädningsrum och duschar. Men duschvattnet var oftast isande kallt. Elsie Andersson kom snart in i verksamheten som ledare och förblev så i 50 år. Med åren blev det många avdelningar. Gymnastik för unga, för gamla och allgymnastik. Elsie deltog i Olympiaden i London 1948 och 1985 fick hon Lingmedaljen. Majken Blomberg har följt henne i ledarsåren och erhöll Lingmedaljen 1995.
Kooperativa Kvinnogillet bildade också en gymnastikavdelning, som letts av Carola Alexandersson, Astrid Larsson och Helny Kristiansson. Numera sammanslagen med Gymnastikklubben.
"Flickorna de sju" var en grupp unga flickor, som runt 1930 leddes av Ingrid Malmqvist (då förlovad, senare gift med radiomannen Lars Madsén) i dans och teater. De övade varje vecka i Ordenhuset i Bengtsfors.
I Håbol låg man inte heller på latsidan och i den gymnastikklubben deltog Herbert Engdahl och erövrade "Spänstlejonet", ett märke man fick efter att ha deltagit i ett gymnastikprogram ett visst antal gånger. Ärtemarkingarna var inte sämre och på 1940-talet satte de igång att gymnastisera i Böndernas Hus och där var Åke Öberg ledare. Lokalen var mycket kall, så innan man satte igång fick de elda i kaminen så att den glödde. Åke var senare gymnastiklärare i Bengtsfors.
TRAVSPORT OCH HÄSTPREMIERING
Ett folknöje var att titta på travtävlingar, som hölls på Lelångens isar. Den populäraste travkusken var kvinna, nämligen Signe Aronsson, vanligen kallad Signe i Flata. Hon var stor och stark och deltog i många tävlingar. Andra travkuskar var Teodor Andreasson i Mellomsidan, Valfrid Olsson, Bengtsfors och Hans Bryntesson med Pärla II. Efter tävlingarna brukade det vara travfest på Strömbadet och det lär ha varit ganska "våta" tillställningar. Där HSB-husen ligger idag mellan Kunghällsvägen och Kinadalsvägen var till 1950-talets början en enkel fotbollsplan och den användes dessutom vid hästpremieringar och till cirkusplats.
DANS OCH ANDRA NÖJEN
Dansbanor fanns det litet varstans i bygderna och följande kunde dokumentationsgruppen notera.
Kråkviken vid korsvägen, som gå till Skifors, uppe i skogen, ca 100 meter på höger sida.
Vårvik Näs
Gustavsfors i centrum och senare vid Björkvallen
Torrskog Sätebanan
Ärtemark Holmebanan i Tegane, Klockerud, mittemot vägen till idrottsplatsen, Edsviken, vid skolan, Kärleksön, Sidan Norra, sydligaste ön i Lelången.
Bengtsfors Elseberg vid vägen till Djupviken. Vid kanalen, ett hörn av nuvarande Centralparken.
Billingsfors Katterudsbanan vi nuvarande Parkvägen. På en udde nära "Trånga" nedanför Loftmans backe.
Långbron
Dingelvik Rosenlundsparken
Steneby Friluftsgården
Skåpafors nära vägkorsningen 172/164, väster därom.
Laxarby Skrubberudsbanan, Översidan. Låbyn, som även var marknadsplats och fotbollsplan. Hollsten.
Dansmusiken utgjordes vanligen av fiol och dragspel, men även munspel kunde förekomma. I Ärtemark var Karl Johan Pettersson på Klinten i Sinsterud ofta anlitad som dragspelare. En fiolspelare hade noter framför sig och någon undrade, vad han hade för nytta av dem i skumrasket. "Dä ä´liksom ett stö´". Gaget till musikerna var ofta insamlade pengar.
Till dansbanan i Gustavsfors kom ibland zigenare. De hade tivoli och höll bröllop nästan var kväll. Barn och ungdomar brukade hjälpa till med att dra runt karusellen. För tre turer, som de drog, fick de åka gratis en gång.
Från Homebanan i Tegane har Klas Erlandsson berättat om en pojke, som liksom de flesta hade cyklat till dansen. Han hade sin schäferhund med sig och den fick vakta hans och kamraternas cyklar. Emellertid följde han en flicka hem och de andra pojkarna kunde inte ta sina cyklar och åka hem, utan fick tåligt vänta till hundens husse kom tillbaka.
Klockerudsbanan var privatägd av Axel Pettersson och där kostade det 10 öre per dans. Det var ganska skumt på kvällarna och endast vid biljettförsäljningen fanns en stormlykta för belysning. Mycket folk och mycket stubbar och folk snubblade.
I Torrskog fanns en dansbana uppe i skogen och för att komma dit måste man gå på en stig. Engdahl hade kört ett gäng Ärtemarkspojkar dit i sin taxi och hämtning var beställd till kl. 12. Han kom på den utsatta tiden och fick se Ärtemarks-pojkarna omringade av ett gäng Torrskogs-pojkar, Ärtemarkingarna var ordentligt tilltygade och sa, att det var allt bra att du kom nu och de följde snällt med till bilen. Efter dem hördes: "Åk hem te Ärtemark och flätte halm!" Till skillnad från ärtemarkingarna bar man inte ofta halmhatt i Torrskog.
Vid dansbanan vid kanalen i Bengtsfors gick det heller inte så lugnt till. Där möttes bengtsforspojkarna och s.k. sösibönner och mellan dem var det rivalitet. Ett annat gäng kom från Skåpafors - skåpagänget - med John Jansson i spetsen. Knutslagsmål var inte ovanligt.
Om vintern dansade man inomhus, men det blev ju inte så ofta som på sommaren. I Ärtemark fanns Böndernas Hus och "Fjällets Kämpes" ordenhus i Holtanebackarna. En del gårdar hade stora hus med nattstuga och där kunde baler anordnas. Då brukade flickorna bjuda på kaffe och smörgås i köket. I nattstugan dansade man och i en kammare satt kanske några och spelade kort.
Vad dansade man på 1920-talet? Schottis, vals och hambo samt springdans, som liknade schottis. När den s.k. moderna dansen kom, tog man inga halvsteg och gjorde inga svängar, utan gick efter musikens takt från det ena hörnet till det andra.
Pluntor och brännvin saknades kanske inte på festplatserna och alltid fanns det gammalt groll mellan olika gäng eller gårdar, som skulle göras upp med ett rejält slagsmål.
På en fest tappade en karl sina löständer och dagen efter, då han saknade dem, gick han till gården, där han varit på dans och frågade om de sett hans löständer. "Nä, men jag har ett par efter min gamla moster. Du får prova dem! -"Jaggu, di passa precis!"
Karin Andersson berättar, att på 1920-talet samlades ungdomar på Ramsbytjärnet och dansade på isen. Var det för halkigt, strödde de ut aska på isen. Dansmusiken svarade någon dragspelare för och man trallade själv i brist på musik.
FOLKETS PARK I BENGTSFORS
Folkets Park i Bengtsfors hade sin första säsong 1929. Till att börja med var det dansbana och musikestrad, tak blev det året därpå. Alltefter ekonomin medgav tillkom tombolastånd, skjutbana, serveringslokal och slutligen friluftsscen. De första åren var det dans lördagar och söndagar kl. 8-1, ofta också på onsdagar kl. 8-12. I början ingen entré, men dansbiljetten kostade 10 öre per dans och det priset bestod hela 1940-talet och då var entrén 1 krona.
"Husband" var Rosells orkester bestående av Torbjörn Rosell, altsax och klarinett, Bertil Dalbratt, piano, Gunnar Karlsson, trumpet, Åke Malm, fiol och Åke Knutsson, trummor. De hade kontrakt med Folkets Park och de fick 25 kr per person och vecka, antingen de spelade två eller tre gånger samt bidrag till noter. Efter några år upphörde denna orkester och till Parken kom olika orkestrar t.ex. Johnnys Kapell från Gustavsfors, Bror Anderssons orkester, Bengtsfors, där några av bröderna Suttner spelade samt Zetas från Säffle, som hade stort inslag av Glenn Millermusik på sin repertoar. Vad dansade man? Mest foxtrot, tango, gammelvals och stilla vals. Nytt inslag Lambeth walk och med 1940 gjorde swingen sitt intåg. Sista dansen var oftast damernas.
Danspubliken i Parken var ung, men före det man var konfirmerad fick man inte gå dit. På kläderna kunde man se, om de var nykonfirmerade, för då var det vanligt att flickorna hade vita skor och pojkarna hade ny kostym med långbyxor. 1930-40-talen var folkparkernas blomstringstid. Då dök Tvååkersprästen Grände upp här och var i landet och utslungade sin förbannelse över dansbaneeländet. Detta ämne diskuterades allmänt i tidningar och i radio. Någon förändring åstadkom han knappast. I Folkparkerna gick det nästan alltid städat till och de som var onyktra fick "nobben" om de bjöd upp till dans. Detta var på motbokens tid och i affärerna fanns inte heller pilsner eller annat öl. Narkotika var okänt bland ungdomar. Flickorna varken rökte eller drack sprit. Undantag fanns, men de fick i så fall dåligt anseende. S.k. mogendans förekom inte.
FRILUFTSSCENEN
På Bengtsforsparkens tiljor har de flesta av wieneroperetternas pärlor spelats. kalle Kinch turnerade med sitt sällskap långt upp i ålderns höst. Bland operettartisterna fanns Maj Lindström, Per Grundén, Sonja Stjernqvist m fl.
Malmstenstruppen utgjordes av skickliga akrobater och andra artister. Dansken Truxa med fru trollade och tankeläste. Håkan von Eichwald och Thore Ehrling med orkestrar smekte publikens öron med ljuv musik. Självaste Ernst Rolf med Tutta Rolf kom hit på tidigt 1930-tal. I truppen ingick en balett om fem flickor. Efter uppträdandet gick de ner på dansbanan och några pojkar funderade länge, om de skulle våga bjuda upp. En karskade upp sig och bjöd upp. "Hur va´dä´att dansa mena´? - Ho´ dansa´inte annorlunda än de andre tösera." Andra artister som glatt och roat var Tjadden Hällström med revy, Arvika-amatörerna med Stina Lind, Gösta och Gunnar Kling och Bjarne Elofsson, numera bosatt i Bengtsfors. Sångarna var många, bland dem Sven-Olof Sandberg den stora plattcharmören, Karin Juel förknippad med bl. a. "När vår Herre gör en blomma", Ulla Billqvist hade stor framgång med "Han är min soldat" under krigsåren, Harry Brandelius med "Gamla Nordsjön", Bertil Boo kallad den sjugande onden med "Violer till mor", amerikanska gruppen "Delta Rhytmes boys" med "Flickorna i Småland", Zarah Leander med "Vill ni se en stjärna" och inte att förglömma - Jockmocks-Jocke med "Kulligullan ko-ko" oförglömlig och folkkär i sin alldeles egna stil.
De ungas favoriter var Vårat gäng, för dem var det kläm och takter i. 1952 kom den verkliga publikmagneten - Snoddas Nordgren, bandyspelaren från Bollnäs, som blev rikskändis i radioprogrammet Karusellen lett av Lennart Hyland. Bilar kom i en till synes aldrig sinande ström till Folkets Park. En del cyklade långa vägar så som en man från nordligaste Torrskog. Han var så glad för han satt bara 3-4 meter från scenen och idolen. På Ängsvallen i Ed bar man Snoddas bil - en Volkswagen - den sista sträckan till parken. Slutligen må nämnas de små hjärtknipande och vältrimmade Osmonds Brothers från USA.
Ludvig Rundegren ingick i Ernst Rolfs trupp, som uppträdde i Folkets Park troligen 1933. Han blev kvar i Bengtsfors och öppnade musikaffär i Fredins hus vid Storgatan. Han samlade lokala förmågor kring sig och spelade revyer i Folkets Hus. Revyerna tog upp lokalt skvaller och en dam kände sig utskämd och fick sin man att gå till Rundegren för att få upprättelse. Dock blev mannen istället utkörd.
Konditor Hans Rube organiserade revyer efter Rundegren och ändamålet var då att samla i pengar för att göra i ordning en badplats i Grean. Rube arrangerade också fotbollsmatcher mellan t. ex. manskören och kommunalgubbar eller damer mot herrar. För att göra reklam för en sådan tillställning red Rube genom köpingen sotad till en svart man.
Sven Johansson från Sidan Södra agerade och sjöng i 1930-talsrevyerna och 1941-45 var det han som var "basen för basset", regisserade, författade texter och sjöng. Sångbegåvade systern Astrid var också med liksom musicerande bröderna Suttner och unga vackra flickor, agerade, sjöng och dansade.
RADIO
De första radioapparaterna kom på 1920-talet och det var då kristallmottagare. Dessa krävde inte elektricitet endast antenn och jordledning. Antennen brukade spännas utomhus mellan huset och ett träd eller flaggstången. Lyssnarna fick sitta stilla vid radion med hörlurar kopplade till radion. Först med radio och sändare i Ärtemark var bröderna Ivar och Einar Martinsson i Sundsbyn. Ivar blev senare radioreparatör i Bengtsfors å Storgatan 21. I samma hus hade Erik Granath radioaffär.
På 40-talet hade de flesta högtalare. Det fanns bara ett program och det var väl inrutat. Kl. 7.30 Morgongymnastik, som började med en marsch. Major Uggla kommenderade strikt och militäriskt rörelserna. Han beordrade inandning: D-r-a-a in, b-l-å-s ut, sssch--. Avslutning marsch.
Under krigsåren sände Tyskland propagandamusik tidigt på morgonen, innan svensk radio börjat sända för dagen och hade man en någorlunda bra radio fick man in Hitlers våldsamma agitationstal. Skrämmande!
Kl. 7.45 Morgonandakt. I morgonandakterna sjöng ofta Ester Berggren. Kl. 18.00 kom så det program, som ungdomar vanligen lyssnade på, delvis, grammofonmusik. Det började med seriös musik och övergick sedan till populär- och dansmusik och avslutades med en marsch. Tidningarna innehöll radioprogrammet och där kunde man i förväg se vad som kunde spelas och då kunde man passa den musik man ville höra.
I radions barndom från 1925 och framåt stod Sven Jerring för en stor del av programmen. Barnens brevlåda blev den verkliga långköraren och med den blev han hela Sveriges farbror Sven. Han hittade på ett mycket skämtsamt program, där han själv hade nästan alla rollerna som farbror Sven, Efraim Alexander och kusin August.
Kl. 11.00 varje söndag sändes högmässa. Kerstin Fransson minns från den tiden, att då skulle hennes far vara färdig med ladugården, tvättad och omklädd. Sedan lade han sig på sängen och hörde på högmässan.
Gösta Knutsson, uppsalaakademiker, var pionjär inom området allmänbildningstävlingar. Sådana sändes varje vecka med början i slutet av 1930-talet. Idén spred sig snabbt och lever kvar än i dag.
Andra program att minas var Tomten i grammofonarkivet, som sändes varje julaftonskväll. På juldagen uppträdde radions hallåmän som underhållare, ett uppskattat program. På 1940-talet skrattade man gott åt "Optimisten och Pessimisten" framfört av glade Ludde Gentzel och sure Erik Abrahamsson. På lördagskvällarna kl. 8 kunde man glädja sig åt gammal dansmusik ofta sänd från Göteborg med Spelmanspojkarna. Radioteater fanns det också och det var uppskattat att få höra landets mest kända skådespelare, kanske Tora Teje, Anders de Wahl, Inga Tidblad och Lars Hansson.
Nyårsaftnarnas 12-slag sändes då som nu från Skansen. Då med Anders de Wahl, senare med bl. a. Jarl Kulle.
I mitten av 1930-taletbörjade sändning av skolprogram, men långt ifrån alla skolor hade en radio. Språkkurser förekom om kvällarna i tyska, detta inför Berlinolympiaden 1936. Så började det som senare kom att kallas UR med ett mycket omfattande kursutbud.
´
BÖCKER OCH
TIDNINGAR
I Torrskogs kyrka fanns sedan lång tid tillbaka ett litet lånebibliotek med böcker av alla de slag. De var mycket slitna, så läslusten var tydligen stor. Blåbandsföreningen i Edsviken hade också böcker att låna ut. Varje lördagskväll var biblioteket öppet och Ivan Lövgren och Erling Karlsson skötte om verksamheten. Redan i 1900-talets början hade logen Klipprosen i Bengtsfors lånebibliotek liksom Fjällets Kämpe i Ärtemark och Näckrosen i Skåpafors. Dessa införlivades med Folkbiblioteket i Bengtsfors år 1952.
I god tid före jul var barn ute och to upp beställningar på jultidningar och julböcker från Åkerlunds förlag. Typiska böcker var Pojkarnas Julbok, Indianboken bl. a. "Den siste mohikanen", Flickornas Julbok, Sagoprinsessan, Rosengull, Julbocken m. fl. Så kom det ut jultidningar från olika föreningar och Dalsländsk Jul.
Många veckotidningar, som var populära förr finns inte idag. Raden blir lång: Allt för alla ris 15 öre.
Tidsfördrif med rödorange omslag, svart tryck och alltid en bild i mitten, En rolig halvtimme innehöll ganska banala berättelser, tecknade illustrationer, ett lätt och ett svårt korsord. Hela Världen kostade 15 öre, hade flerfärgstryck på omslaget och innehöll kärleksnoveller och "sanna berättelser ur livet". Vårt Hem var vanlig och uppgick i Året Runt. Lektyr innehöll äventyrsberättelse och lästes mest av män. Husmodern handlade om mat, sömnad, goda råd för hus och hem samt kungligheter. Såningsmannen var omtyckt på landsbygden och blev senare kallad Saxon. Många hem hade KF.s tidning Konsumentbladet som hade litterära ambitioner och utblickar, Elin Wägner förekom i spalterna bland många andra och så fanns serien Rotbom. Tidningen heter numera Vi och kommer ut varannan vecka.
Allers familjejournal, pris 30 öre på 1920-30-talen, finns ju ännu, men har ändrat såväl format som karaktär. Där fanns följetong, noveller, serier såsom Karlssons Fataliteter, Willy på äventyr och Putte i blåbärsskogen och alltid en saga om kungen, prinsessan och den fattige pojken, som visade sig vara en prins. Mycket omtyckta av barn var klipparken med hus, borgar och gårdar att klistra ihop samt pappersdockor. Där fanns även ritningar på lövsågningsarbeten, som var en riktig hobby på 20-30-talen. Husmor kanske fann mönsterark för kläder. Hemmets veckotidning innehöll förutom noveller och serier alltid en shejkföljetong. Så lästes Triumf och Kvällsstunden i stugorna.
SLAGDÄNGOR -
SCHLAGERS
Var man ung på 30-talet och lyckats skrapa ihop till en cykel, som på den tiden kostade mellan 110:- och 200:- så var nästa sparmål kanske en resegrammofon. Dessförinnan hade grammofonerna en stor tratt och var otympliga att ha med sig. De hörde kammaren till liksom radion med lurar för öronen och en kristall, som inte fick rubbas. Resegrammofonen var som en hård resväska med lock. Det fällde man upp och därunder fanns skivtallrik och arm med ljuddosa och stift, på sidan en vev att dra upp fjädern med. En sådan grammofon kunde man ta med sig till dansbanan eller ut i gröngräset. Skivorna var sköra och gick i bitar för ganska små stötar. Det var 78-varvare, numera kallade stenkakor.
Mången söndagseftermiddag tillbringades med att lyssna på tidens melodier. Till genren slagdänga hörde "Johan på Snippen", "Jag är ute när gumman min är inne ---" och liknande. Sjömansvalser var populära, t. ex. "Vi gå ombord på Maria Albertina" Ung man som ville hänga med i modets växlingar kom svidad i sjömansbyxor med utsvängda byxben med en omkrets på ca 60 cm och ibland med smala band i siden som revärer. Därtill en midjekort jacka. Detta var jazzgossen och om honom sjöng Karl-Gerhard:
Jo, där kommer ju en gosse med en byxa som är rakkniv vass.
Mockaskorna har han på´sse, för hans hobby är att dansa jazz.
Tjugotalets schlagerförfattare följde med i tiden. På gropiga, smala grusvägar började bilar rulla. Då sjöngs Ford-valsen: "Ut på gården, där står forden lika pyntad och fin som en lövad dressin".
I luften hördes ibland ett dån - Albin Ahrenberg kom till bygden. För en tia kunde man få vara med på en rundtur och se sina hemtrakten från ovan. Vid den här tiden kom Flygarvalsen: "Upp genom luften, där flygaren far". Innan luftfarkosten Zeppelin hann gå upp i lågor, skrevs och sjöngs Zepperlinarevalsen. 1940 kommer som en frisk fläkt Alice Babs och slår igenom med "Swing it Magistern". Texter till alla schlagers fanns att köpa i små häften för en billig penning.
FILM
I Bengtsfors kunde man se film redan 1909. Då började droskägare Arvid Eriksson och Karl Magnus Manke (Karlsson) att visa film i Ordenhuset. Eriksson ägde kinematografen och skötte den, medan Manke affischerade och sålde biljetter. Vid den här tiden var utbudet av filmer mycket litet, så man hyrde en film för flera veckor och for runt i bygderna och till marknader och hade tältbio. Filmerna vevades för hand. Det var ju stumfilm och den beledsagade musiken kom från en trattgrammofon bakom filmduken.
Det fanns flera som turnerade på landsbygden med tältbio. Från Torrskog berättas om en gång, då det var blötsnö och slaskigt och "filmdirektören" sa, att han skulle då inte sätta sig i tältet, om han så fick betalt. Trots en het kamin var det råkallt. Det kom 70 personer! Filmen "Pensionat Paradiset" fanns också på tältbions repertoar och den gången kom t.o.m. socknens präst.
1925 fick Bengtsfors en fast biograf. Logen Klipprosen köpte biografrörelse av E. Edström för 1.200 kr. I köpet ingick alla maskiner och ett piano. Biografens namn blev och är Odéon och drivs ännu av logen Klipprosen. På 1920-talet uppfördes Folkets Hus och även de drev biograf. Bion drog mycket folk. Den och caféerna var ju ungdomens träffpunkter. Telefon var det inte många som hade förutom handlaren. På 50-talet gick det en "bio-buss" från Ed via Ärtemark till Bengtsfors och tillbaka, när filmen var slut. Annars var ärtemarkingarna vana att cykla och t.o.m. gå till Bengtsfors.
I den tidiga repertoaren fanns en film, som delvis spelades in i Bengtsfors. Det var "Bröllopet i Bränna" med Edvin Adolphsson i en av rollerna. Filmer som äldre personer särskilt erinrar sig var "Gustav Wasa", och Ben Hur", som handlade om Palestina på Jesu tid. Ville man se en rolig film, då gick man och såg Chaplin eller "Fyrtornet och Släpvagnen" eller Fridolf Rhudin eller Helan och Halvan. "Sången om den eldröda blomman" handlade om flottarkärlek. Så kom en period då det var inne att steppa, inspirerad som man blev av Fred Astaire filmerna. På 20-30-talet kostade en biobiljett för vuxna 85 öre, för barn 45 öre.
JAKT
Att gå på jakt var och är en spännande sport för den som växer upp i skogsbygder. Med tur och skicklighet så kommer man hem med ett jaktbyte, om inte så i alla fall naturupplevelse och frisk luft. På 1920-talet fanns inte så många förordningar om jakt och säkerhet som nu. I de flesta hem hängde geväret på väggen. En man grep geväret på väggen och innan han stängde dörren efter sig sa han: "Sätt på gryta!"
När en av våra berättare var 12 år och ensam hemma, hörde han drevskall. Han tog geväret, gick ut i skogen, fick se en hare inom skotthåll, siktade - sköt. Haren föll. Det var hans första jakt, men inte den sista. För hans kulor har 33 älgar gått till de sällare jaktmarkerna, en del rådjur, många harar och rävar.
En annan jägare har bedrivit smygjakt på småvilt som hare, räv, orre, tjäder och ekorre. Rävskinn och ekorrskinn såldes till Berglunds i Bengtsfors. För dem kunde man få 75 kr resp. 1 kr. Harens skinn var sällan använt, men tassarna användes till att krita spismuren med och i skolan torkades svarta tavlan med en hartass.
En tredje jägare berättar om sin första jakt tillsammans med sin pappa. Han hade lånat ett gevär, som han inte var van vid. De smög sig mot en spelande tjäder, pojken trampade på en gren, tjädern tystnade, sisade, smög närmare på skälvande knän, tjädern smattrade, klunk och pang! En fullträff. Tidigare hade han bara skjutit på kråkor, som man då för tiden fick skottpengar för. På 1920-talet fick man 20 öre för ett par kråkfötter och senare 50 öre. Så småningom blev det både älgar och småvilt i siktet.
En fjärde jaktintresserad är med i ett stort jaktlag. Som ung var han en gång på morkullejakt och stod på en kulle och sköt rakt upp på ett fågelsträck och föll baklänges nerför kullen. Föll morkullorna också?
Det fanns många träffsäkra skyttar. Om en berättas att han fick se en älgkviga på 300 meters håll, jägaren siktade och sköt och älgen stöp. Men ingen såg något skotthål. Så småningom upptäcktes att skottet gått rakt in i ena örat. "Ja, det var där jag siktade", sa skytten.
Jaktförordningarna kanske inte alltid följdes till punkt och pricka, men jaktmoral hade man. Under högmässan gick man aldrig ut på jakt. Likaså skulle djuren vara fredade under julafton och juldagen. i Håbol hände att en julafton satt en göpa (lodjur) på magasinknuten, ditjagad av gårdens hund. Sonen i huset tog geväret för att gå ut och skjuta den, men det satte far i huset stopp för. Julefriden gällde även djuren.
De som här har berättat ungdomsminnen har gått i 6-årig folkskola och fortsättningsskola och några år senare på folkhögskola. De hade långa arbetsdagar från måndag till lördag antingen man "hjälpte till" hemma på gården eller hade anställning. Arbetade man i affär gällde kl. 9-18 alla vardagar + att göra ordning i affären. Inpå 40-talet blev det kl. 17 på lördagar och sedan kl. 14. På fabrikerna arbetade man kl. 7-14 och 30 min. frukostrast.
Och ändå hann man med att engagera sig i föreningsliv och utöva fritidsintressen!
Tillbaka till startsidan