I en tidningsartikel av signaturen Clewenmark i Elfsborgsläns Tidning den 1 maj 1948 berättas följande:
"Såsom förut i korthet meddelats i denna tidning har Bengtsforstraktens fornminnes-och hembygdsförening med stöd av Svenska Turistföreningen förvärvat manbyggnaden å gården Strand i Dals-Ed socken. Avsikten är att nedtaga byggnaden och sedan åter uppföra densamma å Gammelgårdens område i Bengtsfors, där dess utrymmen skola tagas i anspråk for beredande av logimöjligheter for skolresor etc.
(...) Många av socknens och ortens mera bemärkta och inflytelserika män har haft sin bostad i den nu utdömda byggnaden. Många gånger har glädjen stått högt i tak, när ortens upper ten samlats inom dessa väggar till julkalas och andra festligheter och mången gång har också sorgen lagt sordin på känslorna, då anförvanter och vänner samlats för att bevisa någon bortgången den sista tjänsten.
Nu är emellertid denna yttre ram kring 1800-talets storbonde- och herrgårdskultur i denna bygd dömd att rivas och bortföras. Gårdens ägare hade sålt byggnaden till vedhandlare i Ed och avsikten var att hugga upp densamma till ved. Av en ren händelse fick möbelhandlare G. F. Pettersson i Bengtsfors vid ett besök i Ed vetskap härom. Hr Pettersson är född i en Strand närliggande granngård och hans fader var anställd som jägare och fiskare hos K. A. Freudenthal under den tid denne var ägare av gården. Livligt hembygdsintresserad som hr Pettersson är satte han sig genast vid hemkomsten i förbindelse med Bengtsforsortens fornminnes- och hembygdsförenings energiske intendent, fröken Britta Rådström, och denna satte omedelbart med i inledningen nämnt resultat alla klutar till för att rädda byggnaden undan förgängelsen.
För den, som har sinne för bevarandet av befintliga numera alltmera tunnsådda kulturvärden i byggnadsväg, är resultatet av fröken Rådströms resoluta ingripande enbart glädjande. Det skulle dock för hembygdskära dalsedsbor ha varit ännu mera värdefullt om byggnaden kunnat förvärvas och konserveras av socknens fornminnesförening."
Byggnaden, som enligt uppgift uppfördes år 1748, var ursprungligen en envåningsbyggnad av Dalslandstyp. Den bestod av ett stort rum i vardera änden samt ett mindre rum innanför förstugan i husets mitt. En andra våning tillkom senare, enligt uppgift år 1857. Denna innehöll tre rum samt en stor festsal. I slutet av 1860‑talet uppfördes dessutom en tillbyggnad i en våning vid den norra gaveln. Den inreddes som kök, medan det ursprungliga stora köket i huvudbyggnaden gjordes om till matsal. Samtidigt delades det stora rummet i den södra delen upp i två mindre rum.
Runt 1920 år renoverades byggnaden och en del invändiga ändringsarbeten utfördes. Tillbyggnaden vid norra gaveln borttogs och matsalen uppdelades till kok och matsal. Hallar inrättades tvärs över byggnadens mitt såväl i första som andra våningen och ny tidsenlig trappa uppfördes mellan hallarna.
Fram till omkring år 1800 beboddes gården sannolikt av brukare. Den första ägaren som själv bosatte sig där tros ha varit riksdagsmannen Petter Bågenholm från Gäserud i Håbols socken, som flyttade dit detta år. Bågenholm representerade bondeståndet vid den uppmärksammade riksdagen 1789. Hans syster Katarina var gift med Erik Persson från Högkil och blev stammoder för den välkända Håbolssläkten.
Petter Bågenholm avled på Strand den 7 september 1836, ”i dess 82 ålders år”, enligt texten på hans vackra gravsten på Dals‑Eds kyrkogård. Hans hustru, Bolla Carolina Hökenberg från Nyböle, hade gått bort året innan, den 24 november.
Efter Bågenholms död köptes gården av Petter Jakobsson. Efter sin första hustrus bortgång gifte han 1840 om sig med Ingrid Bågenholm. Gården, som omfattade ett mantal med 1 130 hektar in‑ och utägor, hade fram till dess varit samlad hos en ägare. I samband med det andra äktenskapet krävde dock de fyra sönerna i första giftet ut sitt mödernearv, och de antecknades därefter som ägare till var sin åttondels mantal. En av sönerna var Magnus Pettersson, senare verksam i Lerbäck och en mycket betrodd person i socknens angelägenheter.
Enligt vad som berättas förde Petter Jakobsson under sitt andra äktenskap ett kostsamt liv, vilket så småningom tvingade honom att sälja huvudgården och större delen av det halva mantal han hade kvar.
År 1853 tillträdde virkeshandlaren L. M. Ekström, gift med Anna Kajsa Liljegren, huvudgården, som då utgjorde 5/16 mantal. Om uppgifterna stämmer, var det under Ekströms tid som den andra våningen byggdes på mangårdsbyggnaden.
År 1868 köptes gården av kronolänsman Knut August Freudenthal, gift med Julia Mathilda Luttropp. Han ägde gården fram till 1875, då den såldes vidare till Saugbrugsföreningen Fredrikshald, varefter Freudenthal flyttade tillbaka till länsmansbostället Ullerön. Det var Freudenthal som lät uppföra den senare rivna tillbyggnaden vid norra gaveln.
Mellan åren 1875 och 1881 arrenderades gården av bruksförvaltaren G. K. Bäfverfeldt. Under de 67 år som därefter förflöt bytte gården brukare flera gånger. Den gamla huvudbyggnaden användes periodvis som arrendatorsbostad men hyrdes också ofta ut, medan arrendatorn själv bodde i en flygelbyggnad.
Efter renoveringen omkring år 1920 användes byggnaden under några år som bostad för tjänstemän från ägarnas huvudkontor i Halden, när dessa vistades i Sverige i tjänsten. Under andra världskriget togs huset i anspråk för militära ändamål.
Under 1800‑talet bytte gården ägare fem gånger, och många av socknens och bygdens mer framstående och inflytelserika män har haft sin bostad i den numera utdömda byggnaden. Många gånger har glädjen varit stor innanför dessa väggar vid julkalas och andra festligheter, men där har också sorgens stunder utspelats, när släkt och vänner samlats för att ta farväl av någon avliden.
"Gula huset" är idag ett av 4 byggnader som används för vandrarhemsverksamhet. Svenska Turistföreningen bidrog till husets köp 1948 och driften av vandrarhemmet har sett olika ut under husets snart 80-åriga historia på Majberget i Bengtsfors. Idag, precis som då, står Bengtsforstraktens Hembygdsförening för vandrarhemsverksamheten.
Mer om detta snart.
